630 TVENNE SKALDEÖDEN.

ord, som »genom århundraden fyllt kristna menigheter med
ängslan, då de ljudit under skumma kyrkvalv eller lästs i
låga hyddor».
Men i psalmens följande strof skådar skalden hänryckt de
saligas glädje:
»Men fröjda dig, mitt hjärta, hug och sinnel
Min tunga, sjung, så titt! jag får i minne,
vad härlighet hos Gud hans helgon fål
Rinn, glädjetår, när jag där tänker pål>
Det är, för att åter citera Karlfeldt, »djupa toner ur den
svenska folksjälen i detta verspar». Till de mest gripande
uttryck för syndaångesten, som givits på svenskt språk,
hör också Lucidors botpsalm »Herre Gud, för dig jag klagar»:

>När jag sover, dock ej vilar,
fast all sorg plär då bli glömd,
sargas jag av Satans pilar,
drömmer, att jag är fördömd.
Satan raskar efter mig,
döden synes gräselig,
ja, när jag månd” vaken vara,
ser jag mig i samma fara.
Kroppen rys och hjärtat skälver,
när jag tänker däruppå,
ropandes till bergen: ”Välver
över mig och låt mig få
hastig ända, ty jag vet
ingen nåd och säkerhet.
Ah, var skall jag usle bliva;
när Gud vill mig övergiva?>

+ +

+

På kvällen den 12 augusti 1674 inträdde på källaren Fim-
melstången vid Kindstugatan skalden Lars Johansson i säll-
skap med en kapten Bohm, en löjtnant Storm samt en vice
häradshövding Furubom. Man beställde in vin och mumma,
men intet stort dracks där efter den tidens uppfattning —
blott såtta stop mumma och ett halvt stop vim. Snart var
emellertid fullt kroggräl i gång. Lucidor var vid dåligt lynne,
sdrev med värden åtskilliga äventyr, knäppte honom på
näsan och utfor i hotfulla ord. När Storm reser sig och dricker

1 Så ofta.
