12 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR.

liknade krigsmanshattar. Det bestyrkes ock av den mycket
lästa boken »Jungfruspegeb, i vilken prästerna klandras
för att de brukade stora hattar, »så att man näppeligen
kunde skilja dem ifrån hovmän och köpmän. Ont blod
väckte det ock, att »deras kjortlar voro med sammet be-
lagde», samt att »deras hustrur och döltrar gingo efter fru-
vis med deras drälldukar och vida ärmar, och på det de
måtte så driva deras prål, kommo de sina föräldrar att be-
gära sköld och vapen.

I 13571 års kyrkoordning fann man sig föranlåten anbefalla
prästerna att »stadigt bliva vid den klädebonad, som deras
kall bäst höves, det är sida kjortlar och prästeluvor; ty dessa
stackota kappor och hovmanshattar, som en part av de
unga prästerna nu löpa med, såväl i kyrkor som annorstädes,
hava med sig stor snöplighet och mång mans förargelse».

Titt och ofta höras emellertid nya beskärmelser över »den
lättfärdighet>, som en del präster ådagalägga i sin dräkt.
Så hände sig på en synod i Uppsala 1611, att ärkebiskopen
vhårdeligen» tillrättavisade klerkerna »för ohövelig kläde-
dräkt med fransoske, store, vide byxor, tröjor och annat>.
Och han fortsatte: »De gå som kapitener, att ingen känner
dem för prästemän. En part skära sig hejdukekläder med
färgade snören och bära långt, kringskuret hår, klippande
en part fram i pannorne, så att håret slinker hit och dit och
de måste alltid hava handen i ansiktet, som skall mota
håret ur ögonen.» Den kyrkoherde, som vi ha att tacka
för berättelsen härom, anmärker om strafftalets åhörare:
»En part lutade sig neder, som visste sig skyldige däruti.»

Före sin avresa från Nyköpings riksdag ingingo prästerna
år 1612 sinsemellan en särskild förening att verka för främ-
jande av gudsfruktan och goda seder. Vad som mer än något
annat väckte deras ogillande var, såsom de själva yttrade,
»den förargeliga klädebonad och dräkt, som, Gud bättre, i
alla stånd brukas, varav lösaklighet och allt ont på ett hed-
niskt sätt förorsakaso, Man kom därför överens om att lägga
sina åhörare på hjärtat, att Gud hotat göra en ända med
förskräckelse på sådana prydnader och »i stället för god lukt
skaffa stank, i stället för bälte elt löst band, för krusat hår
ett skalligt huvud och för en vid mantel en trång säck». På
det prästernas förmaningar skulle verka så mycket kraftigare,
