34 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR.

ej skulle bli vakant —; annars skulle han inte två år senare
ha kunnat bli för tredje gången dömd till hängning. Anled-
ningen var denna gång, att »en löparefänta, Karin benämnd,
om sine 12 år, stulit pengar från en gymnasist och ett huvud-
kläde från en kvinna på uppmaning av skarprättarens hustru,
som »bedit henne stjäla, vad hon överkom, och låta henne få».
De stulna pengarna hade flickan lämnat åt bödelns hustru,
som därför givit henne »en gammal utsleten särk, ett snörliv
gammalt, såsom ock ett par elaka skors. Tjuvgodset hade
skarprättarens hustru gömt, och även fäntan själv hade hon
hållit dold, dels på ugnen, dels i höet i ladan.

Enligt rådsturättens dom skulle det värda skarprättar-
paret följas åt även i döden. Hustruns straff löd nämligen på
att hon skulle »kvick! i jord gravas.. Förmodligen blev dock
domen mildrad, ty det är sannolikt samme skarprättare,
om vilken det följande år finnes antecknat: »Samma dag slet
skarprättaren ris efter den höglovlige Kungl. hovrättens
resolution.»

Den konung, som inlagt de största förtjänsterna om att
höja »skarprättarämbetets» sociala ställning, är Karl XII
Bödelsgörat var förut till den grad illa ansett, att även
skarprättarens barn och tjänstefolk betraktades »som oär-
lige och sådane, vilka inte böra tillåtas att pläga umgänge
med annat, ärligit folk».

Enligt en gammal, allmänt utbredd sedvana blev »bövels-
barnet» icke döpt tillsammans med »ärlige personers barn»,
före predikan, utan först efter densamma. Ett annat belysande
drag till frågan om bödelsbarnens sociala ställning är följande
episod från >»mäster Abrahams räfst» 1596.? En piga på Öland
ville bryta sin trolovning med en man, som lägrat henne,
bara därför att hon »sförnummit, att han är en mästermans
son, som haver varit skarprättare uti Växjör. Dock ansågo
vederbörande myndigheter ej detta vara giltig anledning.

Bödelns barn hade naturiigtvis ej heller någon möjlighet att
försörja sig med annat arbete än halshuggning. Och som det,
trots den rikliga tillgången på grova missdådare, ej kunde bli
tillräckligt med arbetsförtjänst åt alla dessa människor, fann

! Levande. — ? Se bd II: 431.
