36 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR.

ej vilja med dem göra någon tjänst eller dem ibland sig lida».
För att råda bot på nämnda »skadeliga och lastbara medel
att tvinga sig utur krigstjänsten» stadgade Kungl. Maj:t nu,
att den, som tog tjänst hos någon skarprättare eller hans
drängar i avsikt att därigenom undgå krigstjänsten, skulle
sör en så straffbar illvilja och arghet först avstraffas med
15 par spö ock sedan till arbete vid någon fästning på be-
haglig tid försändass.

Av skarprättartaxor, utfärdade vid olika tillfällen, ser man,
att bödelsgörat var ett ganska mångsidigt arbete. Följande
taxa från år 1736 torde tala för sig själv.

1:o. För halshuggande med svärd eller yxa ...... Dal. 5: —
2:0. Särskilt för handens avhuggande . .. ....... > 2—
3:o. Rådbråkande och halshuggande samt parterande och

steglande på 2:ne eller flere pålar, tillsammans . . > 15:—
4:0. Halshuggande och steglande på en eller flere pålar > 10:—
5:o. Halshuggande och missdådares brännande å båle. . > 10:—
6:0. Oskäliga kreaturs dödan- och uppbrännande, ett eller

Teresss sSSM IERE 2T0 IG IR SSORKGR IY > &—
7T:0.trUpphängandesirgalge = l d odklerk lin Sse 25 > 8&—
8:o. Självspillings utförande och nedgrävande ..... no3i
9:0. Kåk- och hudstrykande. . .. .. ........ > —
10:o. Fördrivande utur stad eller härad. . ....... > 2:—
11:0o. Paskvillers eller smädeskrifters uppbrännande . . . > 2:—
12:0.1Knipande med tång var gång « ss s sas d e > 2:—
13:0o. Brännande i pannan eller å rygg . .. . .. . .. > 2—
14:o. Tungans avskärande ... .. .. .. .. .. s. N
15:o. Öronens avskärande . .. .. .......... > 2:—

Enligt ett kungligt brev av år 1798 var bödeln även skyl-
dig att begrava »de grovaste missgärningsmän, nämligen
Guds och hans heliga ords försmädare, tidelagare, mördare,
grova bolare, kyrkotjuvar och andra slike», som doge i fän-
gelset. De skulle av honom »i galgbackan eller moras neder-
gravass. sMens, hette det vidare, »de som begått dråp, annat
tjuveri, rymt undan regemente eller för varjehanda annan
mindre livssak sitta fängslige och dö i kronones häkte, deras
kroppar skola av ärligt folk hanteras och i kyrkogården uti
stillhet och utan de vanlige cermonier begravas.»

En sedvana, mot vilken regeringen måste gripa in, var
den, att dödsdömda fångar blevo »med mycket vin eller
