UTLÄNNINGARS INTRYCK AV STORMAKTSTIDENS SVERIGE. 43

svenska kyrkorna vanliga», skriver han och tillägger, att de
sbetalades med 8 riksdaler».

På morgonen den 30 november bröt ambassadören upp för
att landvägen fortsätta färden till Uppsala, där drottning
Kristina då vistades. Trettiotvå vackra hästar hade han fört
med sig från England. Nu anskaffades ytterligare hundra
hästar och lika många vagnar. Fordonen beskrivas som fyr-
hjuliga men så små, att blott en större koffert kunde rymmas
på dem. »De drogoss, heter det i dagboken, »av en häst eller
också av två oxar eller kor och kördes merendels av kvinn-
folk.» Whitelocke gör den iakttagelsen, att kvinnorna med
lika stor färdighet som männen köra sin plog eller sin vagn,
ro sin båt och utföra allehanda sysslor, som på andra ställen
äro männen förbehållna. »Ridhästarna äro», skriver han,
»små och trava tungt. Det är mycket ansträngande att rida
på dem, enär sadlarna äro av trä utan någon som helst be-
klädnad. Dock äro de så väl gjorda, att man finner dem
mindre obekväma, än man skulle förmodat. Som munbett
för hästarna användas merendels gumshorn. Ett smalt rep
av hampa tjänar som betsel, och i stället för stigbyglar bru-
kas vidjor.»

Vägen var »stenig och elak med förskräckligt branta backar
på somliga ställem. Förplägnaden fann engelsmannen skral.
Ett par gånger undfägnades man, påstår han, med självdöd
ko. Bland sevärdheterna omnämnas särskilt Skara domkyrka
och skola, vilken beskrives såsom »ett stort rum med 3 å 400
skolgossar, av vilka en del voro helt unga, andra åter vuxna
män med stort skägg. Vid förseelser voro de dock underkas-
tade samma straff som ynglingarne.» Skolmästaren på platsen
försökte men lyckades icke imponera på utlänningarne med
en berättelse, enligt vilken staden skulle vara byggd av »en
göthe, som var i Abrahams hus och där blev gift med en av
Saras pigor» samt sedan av ödet fördes till detta land. »Sin
förra matmoder till heder» skulle han ha kallat staden Sara,
ett ord, som »genom hårt uttal blivit förvandlat till Skara.
Varken prästen eller skolmästaren ingåvo Whitelocke någon
större respekt, ty de »talte eländigt latin», vilket förvånade
engelsmannen så mycket mera, som han i detta land påträf-
fade flere, som talade vackert latin. Om stadens utseende
