46 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR.

Magalottis iakttagelser stämma på flera punkter med dem,
som Usselincx gjorde. »Folket är,, skriver han, vlämpligt för
kriget, emedan det lätt utstår dess mödor och umbäranden
samt är sparsamt och måttligt i sitt levnadssätt. Bättre än
någon annan nations soldater finner sig den svenske i alla
slags umbäranden, såväl för egen del som för hästen.»
Men han finner också ett utpräglat drag av lättja i den svenska
folkkaraktären. »Svenskarne äro», säger han, »fiender till
mödan, och om man vill få dem att arbeta, är det nödvändigt,
att de nästan förgås av brist och umbäranden.» Andra på-
fallande nationalfel hos detta folk äro särskilt misstänk-
samhet och högdragenhet. Därtill finner han, att de äro
sobeslutsamma, och att man får aldrig höra ett bestämt
svar från dem. Ibland ligger det politik däri men även ett
visst begär att göra allting hemlighetsfullt. Det går så långt,
att det fordras en hel underhandling för att förmå dem att
besluta sig för att gå och äta middag i sällskap med någon.
Och likväl är det säkert, att de visa mer sinne för mat och
dryck än för något annat.

Allt detta hindrar dock icke, att det i Sverige finnes män
med klokt och upplyst omdöme, lika dugliga både vid under-
handlingar och i vapnens bruk och över huvud med stor
förmåga att styra. Vad som mycket bidragit att höja sven-
skarne ur deras naturliga råhetstillstånd är, att man så all-
mänt ägnat sig åt studier.»

Tjugotvå år efter Magalottis besök i Sverige anlände hit
en annan förnäm italienare med starka litterära intressen,
men han reste och skrev endast för sitt nöjes skull. Hans
namn var Alessandro Bichi. Man märker tydligt av hans
reseskildringar, hur mycket vårt folk gått framåt i kultur
och välstånd sedan hans landsmans besök; och de intryck,
som den långa färden från Falun till Hälsingborg kvarläm-
nade i hans minne, äro övervägande fördelaktigare än Maga-
lottis. »Svenskarne äro», skriver han, »av naturen starkt och
kraftigt byggda, krigiska och vana vid mödor. Av de nor-
diska folken äro de minst klumpiga. De äro ganska vidskep-
liga. Adeln och de bildade klasserna försöka att härma franska
seder. De tycka ganska mycket om att äta och dricka; sär-
skilt tycka de om vin. Mot främlingar äro de vänliga; de
