SIKEINER OCH TATTARE.? 55

dels ock förtjäna sitt uppehälle», fann Kungl. Maj:t år 1698
i nåder för gott att i Stockholm låta inrätta ett rasphus för
manliga lösdrivare och ett spinnhus för lösa kvinnor.

I rasphuset skulle »såväl ovanbemälte vanartige tiggare
som andre osedige barn och tjänstpojkar, de där, på före-
gående åtvarningar, ingen bättring vilja låta påskina, straffas
med arbete uti raspandet av allehanda brisillie-trä,' som till
färgstoffer brukas.. Och i spinnhuset skulle »allehanda van-
artige, före och starke kvinnspersoner under en tjänlig upp-
sikt tillhållas att göra dageligen sitt visse arbete med lins
beredande, häcklande och spinnande». Men när dylikt arbete
tröt, skulle hjonen, både de manliga och de kvinnliga, syssel-
sättas med diverse grovarbete. Bland annat borde de minst
två gånger i veckan »all orenlighet på gatorne, torgen och
broar sammansopa och bortföra».

»Sikeiner? och tattare.>

vare, måste regeringen då och då tillgripa kraftiga me-

del. År 1614 utfärdade Gustav Adolf en sträng skrivelse
till landshövdingarne i de trakter, där en hop tattare »drev
sitt skälmeris, och ålade vederbörande att råda bot på det onda
genom att slå männen i järn och hålla dem till arbete vid
kronans slott eller annorstädes samt skaffa deras hustrur
och barn sysselsättning på bondgårdarna.

I maj 1636 inberättade landshövdingen i Östergötland till
regeringen, »att tattare hava tvenne resor tänt elden på Norr-
köping och oppbränt förste gången sju lador, andre gången
fyra andre husi. Det föranledde riksmarskalken, riksrådet
Axel Banér att yttra: »Det måtte vara en underlig ting, att
man icke allenast lider tattare utan ock låter dem draga kring
riket och bedriva all ond vilja», fastän det beslutits, att inga
tattare skulle lidas i riket.

Det onda tog sådana dimensioner, att landshövdingarne
året därpå funno sig föranlåtna att inkomma till regeringen
med förfrågan, »huru de sig förhålla skulle med tattarne i

SOM landet tidtals översvämmades av detta slags lösdri-

1 Bresilja. — ? Zigenare.
