VE DE SKEPPSBRUTNA ! 57

Fjorton år senare klagade regeringen emellertid åter över att
stattare och ziguener begynna hopigt sig låta se uti landet,
farandes omkring uti provincierne», och beginge sina gam-
la skälmstreck. I anledning därav återupplivades i huvud-
sak år 1642 års bestämmelser.

Men i 1686 års kyrkolag öppnade överheten en utväg för
vandringsfolket att få stanna i Sverige. Där stadgades näm-
ligen: »Om de landstrykare, som tattare kallas hos oss,
skulle emot Vårt förbud uti Vårt rike sig insmyga och här
föda någre barn eller föra nyligen födde med sig, åt vilka de
begära döpelsen, då skall sådant tillåtas och föräldrarna
troligen förmanas att sätta sig neder på en viss ort, låta sig
undervisas i den kristna läran och träda till Guds församlings
gemenskap eller i vidrigt fall lämna barnen kvar, vilka Våre
ämbetsmän skola låta försörja.»

En som visade mycken omtanke om de förföljda och för-
aktade zigenarne var Per Brahe. I förhoppning att kunna
utveckla deras anlag för hantverk tillät han »den vandrande
mannem att slå sig ned i hans stad Grenna. Men detta för-
sök att göra dem bofasta misslyckades naturligtvis. De triv-
des bättre med att »fara omkring uti ostadighets. I Finland
upplät han åt dem ödehemman att bebygga. Ett hundra
trettio »svarta tattare» med hustrur och barn slogo sig ned
där och lovade att arbeta samt »att intet svärta sina barn».

Men ack huru länge varade väl de vackra föresatsernal
Vandringslusten tog snart överhand. De började åter stryka
ikring och tigga sin föda, och myndigheterna hade mer besvär
med dem än med generalguvernörens alla andra underlydande
tillsammans. Zigenarne förklarade också rent ut, att de aldrig
ämnade bli bofasta på sina ödehemman, såframt de ej finge
komma och gå, som de voro vana.

Ve de skeppsbrutna!

TT drag av fruktansvärd grymhet framträdde i äldre
Etider mångenstädes i kustbefolkningens beteende mot
de olyckliga, som lidit skeppsbrott. Det är ej så länge
sedan man ur kyrkobönerna uteslöt den varma önskan, att
