58 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR.

Gud måtte »välsigna kusten med vrak». Därifrån och till
grymhet mot havets offer är steget visserligen stort, men
till grund ligger i bägge fallen uppfattningen av skeppsbrott
såsom lika välkommet — för kustbefolkningen — som jakt-
lycka eller tur i fiske. I samtliga fallen ansågs det vara fråga
om ett vällovligt näringsfång. Kunde man därför själv göra
något för att öka intäkterna, så intet ont i det, menade man:
en villoeld på lämplig plats en mörk höstnatt kunde löna
sig bra, att flytta sjömärken eller sätta ut falska sådana
»visare», såsom de kallades, kunde också vara en bra affär
— för att nu icke tala om de vinstmöjligheter, som kunde
uppnås genom att »med stenkistor och annat slikt> grunda
upp farlederna.

Men ej nog med att kustbefolkningen sålunda på vissa
platser lockade sjöfarande i fördärvet; råkade de skeppsbrutna
rädda sig i land, blev följden den, att man helst ville ha dem
röjda ur vägen. I stället för att »bispringa slike olyckelige
med den hjälp och ömhet, som den naturlige lagen kräver»,
för att använda regeringens språk, behandlade man dem med
»en okristelig och ibland hedningar ohörd grymhet», i det
man dräpte och plundrade dem, »förebärandes därvid en
gammal vana och plägsed».

I anledning av dylika skriande missförhållanden utfärdade
regeringen 1697 ett plakat, vari stadgades stränga straff för
dem, som sökte vilseleda de sjöfarande. Skedde ingen skada
därigenom, skulle vedergällningen stanna vid gatlopp, vilket
tillgick så, att uppbådad allmoge, 100—300 man, med käppar
i händerna, uppställdes på två led, mellan vilka brottslingen
drevs fram under ett slag från var och en. Men vållades ge-
nom dylik åverkan skeppsbrott, skulle den skyldige hals-
huggas och steglas och hans egendom användas till skuldens
gäldande. »Övertygas ock någom, heter det vidare, »att hava
våldsamligen anfallit de skeppsbrutne och avhänt någon
livet, han skall tillika med alla dem, som i samma gärning
delaktige varit, levandes bliva rådbråkad och sedan steglad
samt hava förverkat sitt löse gods. Sårar någon och illa han-
terar sådane nödlidande till deras kropp, miste liv och lös-
ören.» Likaså den, som tände eld på någon strandad farkost.

För plundring och stöld stadgades följande: »Vilken som
våldsamligen tager och rövar något av sådane strandade och
