60 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR.

känna »genom rop och klappning på portarne», dels under-
rätta gardesvakten, »så att trumman går.

I olika delar av staden inrättades spruthus, inalles fyra, där
man förvarade sprutor, brandhakar, brandyxor, brandsegel,
läderämbar m. m. Dessutom ålades varje husvärd att vara
försedd med liknande brandattiralj samt med vattentunnor
i husen och på taken.

»När någon vådeld uppkommer», heter det, »då skall hus-
värden, hos vilken den opptändes, vara förpliktad straxt låta
genom anskri nästa grannarne tillkänna giva, vilka genast
skola vara skyldige honom troligit och flitigt bistånd göra,
att elden förr, än han överhand tager, kunde dämpas och
släckas.» Sedan voro alla i samma kvarter boende skyldiga
att, försedda med brandredskap, »straxt till elden sig för-
foga» för att under brand- och rotmästares ledning »göra sin
högsta flit eldsvådan att förhindra, dämpa och alldeles ut-
släcka» samt rädda vad räddas kunde. Därtill skulle, genast
det klämtades eller slogs på trumma, alla stadens åkare köra
fram allt vad tygen höllo med vattentunnor till eldhärden.
Även murare och timmermän voro skyldige att komma till-
städes, likaså dragare, bryggare och bagare, som hade att
sköta sprutorna och langa vatten. Även flottans manskap
räknade man på. Icke förty hände det flera gånger, att hela
stadsdelar brunno ned.

Sjukdomar och läkemedel.

Kvacksalvarne få en >medicinalstyrelse», som håller
efter dem.

E första praktiserande läkarne i vårt land voro utlän-
ningar!, och det gick ytterst trögt att få svenska läkare.

Det berodde framför allt därpå, att det var så svårt för
läkekonstens utövare att få levebröd, och att de följaktligen
måste ägna sig åt andra sysslor vid sidan av sin egentliga
uppgift. Förhållandet får nog icke enbart tydas såsom ett
glädjande bevis på svenska folkets utmärkta hälsotillstånd.

Gamle kung Gösta hade under sin sista sjukdom icke kunnat

1 Jfr Bd 1II: 583.
