66 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR.

En del hygieniska vådor förorsakades också därigenom, att
fångar avledo i fängelset, innan de fått sin dom. Vederbö-
rande ansågo sig nämligen ej kunna begrava de döda, förrän
deras mål avdömts, ty på domens beskaffenhet berodde, hu-
ruvida liket borde »av bödelen i galgbacken nedergrävas eller
ock av ärligit folk begravas i kyrkogårdem. Följden blev
emellertid, att de döda kropparna mångenstädes »genom
stank de levandes fångarne med sjukdom antände och be-
smittade». Regeringen sökte visserligen avhjälpa de menliga
följderna genom en förordning av år 1697, »att liken skulle
tagas utur kronones häkte medelst någre sådane gubbar, som
i städerne och vid exekutionsplatserne! finnas, och läggas i
något annat, särskilt rum», till dess dom fällts.

Emellertid visade det sig, att »sstanken av deras kroppar,
isynnerhet vid sommartiden, förorsakade stor olägenhet vid
kronans slott och hus», varför regeringen måste inrikta sina
ansträngningar på att förmå hovrätterna och underlydande
domstolar att ofördröjligen avgöra brottmål i dylika fall.
Men då ej heller dessa åtgärder ledde till önskad påföljd,
gav konungen år 1698 landshövdingar och guvernörer
fullmakt att utan avvaktande av domstols utslag genast
låta verkställa begravningen enligt följande regler: »När de
grovaste missgärningsmän, nämligen Guds och Hans heliga
ords försmädare, tidelagare, mördare, grova bolare, kyrko-
tjuvar och andra slike, varda i fängelset döde och själva till-
stått sin missgärning eller ock medelst någon underrätts
dom därtill redan äro kände skyldige, böra de genom bödelen
utur fängelset uttagas och i galgbacken eller moras neder-
grävas. Men de, som begått dråp, annat tjuveri, rymt undan
regemente eller för varjehanda annan mindre livssak sitta
fängslige och dö i kronones häkte, deras krappar skola av
ärligt folk hanteras och i kyrkogården uti stilnet och utan
de vanlige ceremonier begravas.»

Höga vederbörande tänka på stadsbornas trevnad.

Den estetiska sidan av folkhygienen har väl i vårt land
först på de allra sista åren börjat i någon mån vinna beak-
tande. Det är därför överraskande att redan på 1600-talet

1 Avrättsplatserna-
