68 SVENSKT FOLKKYNNE UNDER STORMAKTSTIDENS DAGAR.

allehanda missbruk, därigenom Gud varder förtörnad och
de, som under deras hand sig giva, mera bliva förvärrade än
förbättrade.»

Hur ingrott folks förtroende var för kloka gummor kan man
se av de anteckningar, biskop Rhyzelius i Linköping gjort
om sina levnadsöden. Han var som barn liten och klen,
eftersom han kommit för tidigt till världen, och »plågades
av den s. k. ältan och varjehanda andra barnsjukdomar2.
Föräldrarna, ett fattigt prästfolk i Västergötland, trodde,
att han skulle dö i vaggan. På sitt tredje år, alltså år 1680,
blev han »till bot emot ältan skuren av en käring med en
kniv i bröstet, att blodet utgicks. Det kan ha sitt intresse
att veta, att trots ältan, ja trots kuren däremot, besanna-
des föräldrarnas farhågor så föga, att Rhyzelius fick leva i
nära 84 år och gjorde sig känd som en ovanlig kraftkarl.

Fanuns det folk med »nerver> under vår stormaktstid?

Den stora samlingen av brev till Axel Oxenstierna ger
oss tillfälle att följa ett liv av klagan över sjuklighet, som
dock lät förena sig med verksamhet som riksråd, ståthål-
lare över Dalarne och Västmanland samt president i bergs-
kollegium. Den lidandes namn är Karl Bonde. I oktober
1621 skriver han: »Jag beder på det tjänstvilligaste, att
min Broder han ville så laga, att jag måtte få antingen dok-
tor Harald eller mäster Balzar till mig, att de mig måtte
se, om något kunde hjälpa mig för den melankolia och annat,
som jag mig inbillar. Doktor Harald, han haver i Rostock
någre resor hulpit min bror Jöns Bonde därifrån, men så snart
han tog sig före att studera, så fick han igen'et. Så går mig
nu. När jag är stilla, så är jag tämmelig, men så snart som
jag tänker på: ”Se det och det skall du svara för', så sover
jag inte, utan när som jag skall sova, så kommer över mig
lika som en sloge kallt vatten på mig, och fellas! över hela
kroppen; och allt det som både ont och gott är tyckes mig att
jag ser. Om jag då vaknar, skälver jag såsom löv och så våter
av svetten. Det är nu den tredje hösten, som jag det haft
haver, men ingen gång som nu, så jag är rädder för mig själv.
Det rår väl på mig dess emellan, men inte så som om hösten.

! Kryper.
