OLOF RUDBECK. 83

ned uti skägget, så begåvade jag honom med de bägge delarne
av Atlantica.»

Sedan ambassadören besett stadens andra märkliga bygg-
nader, »blev han trakterad med 10 rätter förutan konfektyrer,
sedan under måltiden med en vacker musik, av en chor å
fyra lutor, en fiol amour och en basfiol, sedan av en chor
fioler, bestående av 12 fiolister och klavecymbal, sedan av en
chor oboer, sedan, när som bägge rikes majestäters och kung-
liga barns skålar, kungliga rådens och Eders Exellens” och
hans skål särskilt druckos, sköts med 16 hel- och halvpun-
diga stycken, och det under en hel chor av skalmejeblåsare
och dulcianer; varibland jag ock lät höra mina läderstycken,
som en gång skrämde den kejserliga ambassadörinnan, att
hon så när svimmat över måltiden.» — Så nog blev det fägnad
alltid!

Betecknande för Olof Rudbecks mångfrestande verksamhet
är t. ex., att då Växjö domkapitel år 1677 var i förlägenhet
för en organist, tillskrev man den märklige professorn i
Uppsala och bad honom skaffa en lämplig man. Han hade
visserligen ingen sådan att tillgå, men om vederbörande ville
vänta ett eller två år, så ville han antaga en musikaliskt be-
gåvad yngling, som kunde lära sig »spela en general bas och
andra instrument, att han sedan kunde en och annan där nere
lära jämte sin tjänsts.

Huruvida Växjö domkyrka fick någon av Rudbecks lär-
jungar till organist, är icke bekant. Men egendomligt är,
att sju år senare förekommer Rudbecks namn i domkapitlets
handlingar i samband med en av hans lärjungar, visserligen
icke i musik men i trädgårdsskötsel. Mannen i fråga, som bar
det kraftigt klingande namnet Bommerskalle, hade genom
ödets underliga skickelse hamnat i Älghults undangömda
skogstrakter i mellersta Småland. Socknens kyrkoherde upp-
lyser om honom i ett brev till domkapitlet: »Anno 1682 om
våren kom han hit till församlingen med en löskona, gjorde
sig en hytta med skorsten uti en gammal källaregrav ut ifrån
de andra husen, där han haver bott en tid. Jag haver ofta
förmanat honom, att han antingen skulle vigas vid sin kona
eller skilja henne ifrån sig och icke leva i sådant hedniskt
leverne. Han svarar fuller stilla och väl men kommer intet
