OLOF RUDBECK. 85

som å stenar, både söndruge och hela, och därhos uppteckna,
huru de äro satte, huru månge i var socken och, vad gamle
sagor om var sten finnas, uppskriva.» Vidare skulle de av-
skriva eller samla kalendrar och runstavar, »uppspörja
allehanda gamle lagböcker», skrån, privilegier o. d., samma-
ledes »allehanda krönikor och historier, urminnes sager
och dikter om drakar, lindormar, dvärgar och resar m. m.,
gamle kämpe- och runevisor, deras toner icke förgäta att
utspana». De borde ej heller förglömma att »efterfråga om
allehanda cconomiska sakers, såsom åkerbruk, jakt, fiske,
klädedräkt, vapen och plägseder i vart landskap.

För att främja »sfäderneslandets heder och namnkunnighet
och bevisa våra förfäders snälle och manlige dygder och
forna bedrifter» utfärdade Karl XI:s förmyndarregering
år 1666 ett »plakat och påbud om gamle monumenter och
antikviteter i riketo,! varigenom hos biskopar och landshövdin-
gar inskärptes, att alla fornminnen skulle räddas undan för-
gängelsen. Och följande år inrättades ett särskilt ämbets-
verk för fornminnenas utforskande och bevarande. Dess
namn blev Antikvitetskollegium, och till dess ordförande
utsågs Georg Stiernhielm.

Verkan av allt detta nit från regeringens sida blev ett
livligt och intresserat arbete landet runt på att avteckna
runstenar och andra minnesmärken, undersöka »gamla
ättebackars, hopsamla fornfynd och gamla skrifter, upp-
teckna folksagor och sägner. Och hur fylldes ej alla patrio-
tiska sinnen av stolthet över de talrika vittnesbörden om
Sveriges höga ålder! Antikvarien Verelius skriver en gång,
att lagens straff borde drabba den brottsliga djärvhet, som
tilläte sig tvivla på att de goter, som intagit Rom, utgått
från Sverige. »Jag skulle vilja», utropar han, satt man i tviv-
larens hårda panna sloge de stenblock, som hos oss finnas
ristade med runor.»

En man, som med hela sin eldsjäls iver kastade sig på
fornforskningen, var Olof Rudbeck. Ämnet var för honom
alldeles nytt; han hade behövt grundliga förstudier i historia
och språk. Men vad betydde väl sådana svårigheter för den,
som aldrig använde ordet omöjligt! Ju mera han fördjupade
sig i dessa forskningar, dess längre tyckte han sig kunna skåda

! Jfr Bd IT: 17.
