OLOF RUDBECK. 93

bevarat genom den sjuttiotvåårige mannens orubbliga stånd-
aktighet.» Han räddade bibliotekets skatter, och den sköna,
minnesrika domkyrkan, »den riksens klenod» stod kvar, om
ock illa åtgången av elden.

>Men så var ock segrarens styrka slut.
Ur Gustavianum han fördes ut
med svedda kläder och lockar;
en bruten gubbe med slocknad röst
i kraftlöst bröst
han bars bland ruiner och kolnade stockar.»

Men dem, som beklagade Rudbecks egna, oersättliga
förluster, svarade han blott: »Herren gav, Herren tog, väl-
signat vare hans namn evinnerligen.»

>Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring;
han fann sig i sina studenters ring,
på trofasta armar bäddad.
Hans läppar viskande rörde sig:
”Stor sak med mig!
Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad.

Mitt eget verk det är grus och mull,

men Sverge, det vet jag, slås ej omkull,

och därför jag tryggt kan flytta.

Om blott min kärlek — jag har ej mer —
står upp i er,

så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.

Välsignande sträckte han ut sin hand:
”Gud skydde Carolus och vårt land,
och, gossar, farväl med eder!
I dörren ännu han avsked bjöd,

och vivat ljöd,
men sakta, helt sakta, ur vikande leder.»

Redan ett par dagar efter olyckshändelsen satte sig den
gamle att arbeta ut en ny stadsplan för Uppsala, vilken
också antogs. Men mitt i arbetet insjuknade han plötsligt;
några dagar — och detta verksamma liv hade stilla slocknat.
