98 KARL XI:S FÖRMYNDARE.

ningar. Adeln och rådet höllo livliga överläggningar, och
snart var man Ööverens om att testamentet måste ogillas.
Man ville nog »vörda och älska hans furstliga Durchlaucht!»,
ty han är »vår salige konungs broder och denne vår unge
konungs farbroder, förutan det att han varit i åtskillige
krig och höge tjänster brukad», men »såsom patrioters måste
ju herrarne hålla på landslagens uttryckliga ord, att riket
skulle styras »med infödde riddare och svenner»!

Å andra sidan stodo de ofrälse stånden fast beslutna att
försvara sin konungs yttersta vilja. De ämnade icke låta
de höga herrarne ensamma taga makten i Sveriges land:
och i hertigen hoppades de nu finna ett skydd mot det ho-
tande adelsväldet. Bönderna förklarade, att de ville hålla
sig vid testamentet »så länge bloden vore varm», och läto
icke imponera på sig genom adelns gensagor, inlindade i så-
dana vackra fraser, som att »vår nådige konungs svaghet var
mycket stor, då han skrev detta under. Synen och hörslen
hade Hans kunglig Majestät stort felt uppå. Han förmådde
intet uttyda sin hjärtans gode tankar.» Lika litet tog det
skruv, när man för dessa »dannemänmn», såsom de i överflö-
dande välvilja titulerades, vinnlade sig om att utreda faran
av att pfalzgreven »finge hela militien och fästningarne i
sine händer» och därigenom kunde frestas »att söka? annat,
som den unge konungen intet trives av,. Han vore ju ej
mer än en människa; ooch kongelige kronan haver hos sådane
höge en stor frestelse». Till och med »emellan köttslige brö-
der hade man ju sett split och osämja för kronans skull.

Samma synpunkt blöttes och stöttes också inför högvör-
diga prästerskapet, när dess ledamöter efter bönderna kom .
mo upp på adelns samlingsrum. Hans furstliga Durchlaucht
vore visserligen ven from och gudfruktig herre, men», hette
det, »så är vår vilje föränderlig och såsom en lockefågel.
När vår Herre Kristus skulle frestas, skedde det genom
ambition?.» Men från prästernas sida svarades med vidlyf-
tigt ordande om hertigens goda sinnelag, »hans goda hu-
meur, som man i lång tid hade förfarits. Och de slutade
med uttalande av den önskan, att Gud ville giva samtliga
ständer endräktens anda.

1 Höghet. — ? Eftersträva. — ? [Lockelse till] ärelystnad.
