SKOLA DE HÖGA HERRARNE ÅTER TAGA MAKTEN? 99

Så hade ståndsstriderna från 1650 och 1655 års riksdag
ånyo flammat upp. Adel och ofrälse hade åter drabbat
samman.

För att emellertid komma till ett avgörande måste man
uppskjuta frågan om testamentets giltighet till Karl Gustavs
begravning och överlåta åt den riksdag, som då skulle samlas,
att bestämma om riksstyrelsen under den unge konungens
minderårighet. Under mellantiden skulle regeringen föras
av änkedrottningen och rådet.

Beslutet var en lyckligt funnen utväg för högadeln. Kun-
de nu blott Per Brahe och hans ståndsbröder skaffa landet
hederliga fredsslut med dess många fiender, eller åtminstone
med de viktigaste av dem, och samtidigt hålla allmogen
vid gott humör genom att ge den hopp om lättnad i på-
lagorna, så hade den tillförordnade regeringen goda utsikter
att för framtiden få sitta i orubbat bo.

Men mycket berodde å andra sidan på, hur pass klokt och
målmedvetet Adolf Johan och hans anhängare skulle begagna
tillfällena att verka för hans sak. Genom sitt stolta och häfti-
ga sätt hade emellertid pfalzgreven stött sig med många.
Hans broder lär en gång under polska kriget ha yttrat till
riks- och kanslirådet Bengt Oxenstierna, som ägde konungens
förtroende, att han hade mycket bekymmer för brodern.
»Han änr, sade Karl Gustav, »underlig till sinnes och intet
till troendes.? Jag känner honom väl; han torde komma
mycket ont till väga.» Kort efter Karls död lär Adolf Johan
ha skickat efter kommendanten över Göteborgs stad, »>gam-
le Sjöblads, och sagt till honom: »I veten väl, att jag efter
lag är förmyndare för min salig herr broders son, prins Karl.
Därföre befaller jag Eder strax bära upp nycklarne till stads-
portarne.s Sjöblad genmälte: »Det kan jag intet göra, förrän
jag fått tala med Hennes Majestät drottningen och rådet.»
Då drog hertigen sin värja och ville tilltvinga sig nycklarna.
Men Sjöblad, som var »en hurtig och styv man, drog ock sin
värja, förmanandes hertigen, att så framt han ej ville sticka
sin värja i slidan igen, skulle han möta hertigen som en
soldat, så att hertigen skulle ångra och veta, att han hade
en karl att göra meds. Då lugnade sig Adolf Johan, men

1 Att lita på.
