108 KARL XI:S FÖRMYNDARE.

är någon enastående företeelse i den tidens diplomatiska för-
hållanden mellan de bägge staterna. Från svensk sida lika
litet som från rysk lät man komma sig till last någon ur-
aktlåtenhet i fråga om att skaffa sig underrättelser om till-
stånd och stämningar i grannlandet. Ända från Erik XIV:s
dagar finnas i svenska riksarkivet rapporter från kunska-
pare, anställda i Ryssland. Ej heller har man försmått att
utnyttja ryska överlöpare, som av politiska skäl eller på
grund av trassliga penningaffärer togo sin tillflykt till de
svenska Östersjöprovinserna och läto inskriva sig bland
sKongl. Maj:ts ryssar» i Narva eller annan stad. Så ankom en
dag i oktober 1665 till nämnda stad en rysk kansliskrivare
vid namn Grigorij Kotosjichin i ett ömkligt tillstånd,
pblott och nakot, så att hans båda fötter av köld uppsvullne
och skadefrusne voro». Vid sitt besök hos generalguvernören
över Ingermanland, Jakob Johan Taube, föregav han sig
ha rymt ur polsk fångenskap och tillstod, att han »för många
år eftertraktat att komma i tjänst hos den stormäktigaste
och högborne förste och herre, Hans Kongl. Maj:t till Sveri-
gen. Redan på den tid, då han tjänstgjorde i tsarens ut-
rikeskansli och var »mycket brukad i tsarens tjänst för sin
snällhets skulls, hade han »bedit den allsmäktige Guden om
hjälp» att kunna »uti trohet tjäna» svenska sändebud, som
kommit till Moskva. Så hade han till dem överlämnat
avskrifter av de ryska underhandlarnes instruktioner, och
för denna snygga hantering hade han en gång blivit av ett
svenskt sändebud »förärad» 40 rubel. Under hänvisning
till dessa meriter bad han nu att bliva antagen i svensk
tjänst, i vilket fall han ville »upptäcka mera gotts, som han
nu icke kunde närmare redogöra för.

Snart visade sig emellertid, att han kommit till Polen icke
som krigsfånge utan som rymling från sitt land, och att
anledningen varit av landsförrädisk art, vare sig det nu be-
rott endast på att han behövt förbättra sina klena inkomster,
eller därtill kommit harm över dålig behandling. Från
vojvoden i Novgorod anlände nämligen till Narva en bister
krigshövitsman för att »inhämta den rymmarem. Han fick
dock återvända med oförrättat ärende, ty den svenske ge-
neralguvernören fann sin oväntade gäst vara en alltför vär-
defull ackvisition för att låta honom så där försvinna. Inför
