DEN NYA FÖRMYNDARREGERINGEN O. DESS STYRELSESÄTT. 121

Men hur påkostande är det ej att hålla sig på de goda
föresatsernas väg! Snart fann sig regeringen föranlåten
att frångå ett fattat beslut att icke utdela några förläningar.
Och vill man göra den nya styrelsen full rättvisa, måste man
också erkänna de stora svårigheter det medförde att hålla
fast vid en dylik föresats. Där kommo segerkrönta genera-
ler och åberopade Karl X:s löfte om belöningar för sina
bragder. Det kunde hända, såsom Klas Tott yttrade, att
det just var dugligheten hos en sådan karl, som man hade
att tacka för hela det landskap, i vilket han begärde få en
förläning. Och hade regeringen sagt nej till sådana mäns
fordringar, så skulle mer än en av dem ha gått i främmande
krigstjänst. Men betänkligt var, att förmyndarne gingo
över till att utdela förläningar och penninggåvor långt
utöver vad som var nödvändigt och ej minst frikostigt åt sig
själva, under åberopande av den avlidne konungens löften.
Det är en ful fläck på denna regerings minne, och från den
fläcken är ej ens Gustav Bonde fri. Ingen var dock oförsyn-
tare än Karl Gustav Wrangel i att låta betala sig för sina
tjänster.

Sparsamhetens grundsats var övergiven. För att skaffa
pengar slog regeringen in på en farlig väg. Sverige var
en eftersökt bundsförvant för sin segervana krigshärs skull,
och detta lockade regeringen att kombinera sin utrikes-
politik med finansspekulationer i subsidier. Ja man hand-
lade stundom i överensstämmelse med följande yttrande
av en rådsherre: »Låtom oss göra som köpmän, vilka söka
sin vinst och profit: traktom efter att få pengar nog och intet
göra annat därför än sitta stillal»

Mesta skulden för slöseriet och äventyrspolitiken bar
rikskanslern, Magnus Gabriel De la Gardie. Honom
ha vi ej återsett sedan den tid, då han under omanlig klagan
gjorde fåfänga försök att återvinna sin drottnings förlorade
ynnest.! Magalotti beskriver honom sålunda: »Han är
säkerligen den vackraste man i världen, med ett livligt snille
och en naturlig vältalighet. Han talar latin, italienska,
franska, tyska och holländska, han har mer än medelmåttiga
kunskaper i historia, saknar icke studier i filosofi, förstår

! Se Bd III: 475.
