DEN NYA FÖRMYNDARREGERINGEN O0. DESS STYRELSESÄTT. 127

en belöning för varje gripen och återförd rymmare, slogo
dessa sig ihop till hela avdelningar, vilka drogo genom landet
och försvarade sig mot var och en, som försökte antasta någon
av dem. Flottans arbetsfolk övergav hoptals sina sysslor
för att gå och tigga, och i hamnarna lågo präktiga krigs-
fartyg och ruttnade ned. Så förtäljer rådsprotokollet för
den 6 oktober 1669, att det till regeringen inrapporterats, att
ett örlogsskepp under natten sjunkit på Stockholms ström,
därför att man saknade pengar till att vidmakthålla och
bemanna det.

Befälet hade det förhållandevis ej bättre. Så framgår av
en klagoskrift till regeringen från kaptenerna vid Wismars
garnison, avlämnad i april 1666, att de sedan november 1661
fått ut sammanlagt knappt två års lön—under året 1666 hade
de icke fått ett öre. År 1671 överlämnade rikets samtliga över-
star till den unge konungen själv en böneskrift med anhål-
lan att utfå sin lön oavkortad. Detta steg blev emellertid
mycket illa upptaget av rådet, som tillställde förhör med
petitionärerna inför krigskollegium, varefter flera av dem
återtogo sin anhållan och »begärde nåd,. Själva Svea hovrätts
ledamöter kunde icke erhålla sin avlöning på annat sätt,
än att regeringen gav anvisning på inflytande subsidier.

Hur penningbristen tog sig ut i vardagslivet kan man se
av fru Katarina Ehrenstens brev till sin man, som åren
1672—73 var stadd på beskickning till England och Hol-
land. För att över huvud taget få ut hans lön måste frun-
timmersvägen anlitas. Fru Katarina vände sig alltså till
dåvarande riksskattmästarens, Sten Bielkes, maka, som
visade stort tillmötesgående och förklarade, att det inte
kunde vara något tvivel om att Ehrensten skulle få ut sin
lön, så snart riksstaten blivit uppgjord. Ingenting kunde dock
göras åt den saken, förrän rikskanslern komme in till huvad-
staden — och det kunde dröja länge nog. Så lät det för var
dag, som fru Katarina upprepade besöket. Och de gångerna
blevo många. Sedan riksskattmästarens fru sålunda en
rundlig tid »lovat fuller gott», skickade hon en dag fru Ehren-
sten ett meddelande, att lönen skulle utbetalas av en sekre-
terare, en man, som bar det något betänkliga namnet Snack.
Den mäktiga frun lovade, att »så snart hennes herre komme
hem, skulle hon bedja honom tala med Snacken, att det
