128 KARL X1:S FÖRMYNDARE.

skulle bliva betalt. Vad härpå följer giver tiden» — tilläg-
ger fru Katarina resignerat i sitt brev till sin man.

Hon fann rådligast att själv tala vid Snack och besökte
honom »om morgon, rätt som hon slog sju. Men de sade»,
skriver hon, »att han var utgången, och jag fick inte tala
med honom utan med frun. Hon lovade bära fram
min begäran, men jag har ännu intet svar fått. Gud vet,
när den halva årslönen blir betalt. Han har svarat, att de
medel, som därtill voro förordnade, äro en stor del på vägen
upptagna till konungens resa.o

I hopp om bättre besked vände sig fru Katarina till Mag-
nus Gabriel De la Gardies gemål och berättade för henne,
att hon icke fått ut en skilling av mannens lön, sedan han
reste. Rikskanslerns fru var, även hon, »hövelig och lovade
gott>. »Men Gud vet, vad man kan förlita sig uppå det
huset!» suckar den bekymrade kvinnan. Nej säkrare då att
än en gång vända sig till Sten Bielkes fru. Från besöket
hos henne återvände fru Ehrensten för Gud vet vilken gång
i ordningen med vackra löften men ingenting annat.

Men trägen vinner! Efter ännu åtskilliga dylika besök
lyckades det verkligen fru Ehrensten att få ut en del av man-
nens lön. Hela lönen hade hon aldrig vågat hoppas på.
Det var inte tidsenligt. Att hon fick något alls berodde på
att just då kommo subsidiemedel från Frankrike. Men utan
fru riksskattmästarinnans hjälp hade det ändå inte gått.
Det var många, som blevo utan, berättar hon för mannen.

k

Den innersta orsaken till svagheten inom den månghöv-
dade förmyndarregeringen var, att här fanns ingen Axel
Oxenstierna, som kunde taga ledningen av det hela. Än
var det den ene, än den andre, som lyckades driva sin vilja
igenom. Till god del berodde avgörandet på vilka av de
fyrtio rådsherrarne som närvoro, då ett beslut fattades. Det
blev nämligen vanligt, att så väl riksämbetsmännen som andra
rådsherrar togo sig långa ferier, när det föll dem in. Flera
månader kunde de ligga borta på sina gods och hålla glada
fester med ringränning, musik och praktfulla gästabud,
som om inga viktiga frågor funnes. »Nio månader har jag
vistats i denna stad»>, skriver en fransk diplomat i augusti
