DEN NYA FÖRMYNDARREGERINGEN O0. DESS STYRELSESÄTT. 129

1672 till Ludvig XIV, ooch jag kan försäkra Eders Maj:t,
att riksförmyndarne av denna tid icke använt mera än sam-
manlagt två och en halv månader till arbete.s» När nu ett
viktigt beslut skulle fattas, så voro den ena gången Bondes
anhängare i majoritet. Då beslötos sparsamma åtgärder,
och befallning därom tillställdes ämbetsverken och lands-
hövdingarne. Men så reste flere av de sparsamma riksråden
bort från huvudstaden, och i stället kom De la Gardie med
anhängare tillbaka från sin lantliga ro. Då fattade rege-
ringen beslut rakt i strid med de förra, och andra befallningar
sändes landet runt. Hur skulle det bli med lydnad och ord-
ning hos de underlydande? »Inte får jag ut min lön. Inte
vet jag, om den här befallningen inte är upphävd om några
dagar. Vad tjänar det till att sköta sitt ämbete?s Så tänkte
mången ämbetsman. Regeringen måste alltemellanåt utfär-
da särskilda befallningar, att det och det beslutet skulle
verkställas.

I en depesch från hösten 1667 uttalar Frankrikes sände-
bud skarpa ord om oredan i riksstyrelsen. »Jag har», skri-
ver han, »nästan sett den födas, och jag är dagligen vittne
till dess skadliga följder. Det Sverige, som under tyska kri-
get utmärkte sig lika mycket genom visheten i sina rådslag
som genom styrkan i sina vapen, det är icke mer. Även de,
som själva ha del i statsstyrelsen, påstå, att de inte mera
känna igen det.s

»Sverige tycktes hava svårt att rätt bära fredens gyllene
gåva. Det var, som om stålet i dess kraft hade behövt farans
eggelse för att förbliva blankt och skarpt. När striden icke
längre mötte på främmande jord, under vapnens klang, så
växte den fram i det inre», skriver hävdatecknaren F. F.
Carlson.

Samma tankegång återfinnes i ett yttrande av en bland
rådets egna ledamöter: »Bättre stod det till, när riket hade
sju fiender.»

Skoningslöst blottades eländet av en särskild kommission
år 1668. Dess utredning av rikets finansiella tillstånd, som
fått namn av Blå boken, slutade med att anvisa botemedel
enligt de grundsatser, som Gustav Bonde förfäktat. Men
De la Gardie tog Blå boken som en personlig förolämpning.
