134 KARL XI:S FÖRMYNDARE.

ryttaren »drev bonden ur hans stuga», »gjorde honom kolös»,
»slog honom lam och krum» o. s. V.

En beryktad bondeplågare var överstelöjtnanten Krister
Lillienberg på Engelstads gård. Han betungade sina under-
lydande bönder på ett omänskligt sätt med arbete, tvingade
dem att sälja oxar och svin åt honom till rövarpris och lät
sina tjänare överfalla dem med hugg och slag. »Här haver
en tid bortåt gått så till med oss, fattiga bönder», betygade
en allmogeman, »att det är ynk med, och själva stenarne må
klaga däröver.»

Kommissionen tog nu i med hårdhandskarna både här
och annorstädes. Emellertid framgick det av anställda un-
dersökningar, att en orsak till ryttarnes våldsdåd var att
söka i deras dåliga avlöning. Det befanns därför nödvän-
digt, att de finge någon biförtjänst; och särskilt lämpligt
ansågs, att de jämte krigstjänsten ägnade sig åt »pottaske-
brännande», något varmed redan förut flere av dem försörjt
sig, särskilt i skogsbygden, där den bästa salpeterjorden
fanns.

De ekonomiska missförhållandena gällde emellertid ej
blott manskapet utan även »de fattige officerare», som också
hade anspråk på att få något att leva av. Översten för det
skånska fotfolket berättade, att »mången av hans folk hung-
rade till döds.. Även en fänrik hade dött »av intet annat
än hunger»; och hade översten ej själv bidragit till mannens
jordafärd, så hade han »måst som ett oskäligt kreatur be-
gravas,.

De svenska studenterna fingo, liksom militären, under de
första åren av universitetets tillvaro kännapå nationalhatet.
De levde som mitt i fiendeland och klagade över att var de
kommo, blevo de av invånarne kallade blodhundar, förrädare
och hundsfottar, ja man kunde få se skåningarne rota sig till-
sammans och med störar förfölja »de svenska Lundapågarne»
genom gatorna. Klart är ju också, att studenternas vanor att
skriande draga omkring nattetid genom staden, >lossa mus-
köter och rör mot husem, slå in dörrar och fönster och slåss
med dragna värjor ej voro ägnade att dämpa nationalhatet.

å +
