144 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE.

fort det gick framåt med den unge konungens studier. Enligt
de tvenne riksråds berättelse, som förordnats att övervara
hans examina, hade han vid nio års ålder hunnit därhän, att
han »läste i bok på svenska, det han i förstone intet gjorde så
väl, utan tvivel för någre andre tankar, han hade i huvudet.
I den heliga historien gjorde han en nätt redogörelse för värl-
dens skapelse, Kain och syndafloden, etc. I latinet viste
han ock gott prov genom någre visse reglor på en tavla, men
i läsningen av språket gick det något trögt.» Så småningom
blev det dock en smula bättre med den färdigheten, och när
Karl var tretton år, befanns det, »att han icke allenast kunde
läsa latin utan det tämmelig förstå. Kungl. Maj:t var ock>,
heter det, vuti konjugationer och deklinationer tämmelig fär-
dig, item i geografi och på kartan, haver ock vist sig förstå
något i historiem». Ett år senare har han i geografin hunnit
så långt, att han kan »färdigt visa, varest de förnämste land-
skaper och städer äro belägne, och vet deras gamle och nya
namn». .

Som Karl XI:s begåvning knappast var över medelmåttan,
inskränkte bristerna i hans bildning på ett betänkligt sätt
hans förmåga att bedöma en regents omfattande upp-
gifter. I sitt personliga uppträdande skildras han såsom i hög
grad tafatt. Magalotti beskriver sin första audiens hos den
unge konungen sålunda:

»Greve De la Gardie och andra hade rått mig att, för att
visa den största möjliga artighet, icke säga något alls till ho-
nom. Anledningen till att man icke skall säga något är, att
man bör spara honom obehaget att icke veta, vad han skall
svara. Precis så gjorde jag också, och jag märkte, att detta
föll honom väl i smaken.» Italienaren berättar, huru han
blev presenterad för konungen, då denne passerade genom
sitt förmak på väg till änkedrottningen. Konungen gick ho-
nom vänligt ett par steg till mötes och räckte honom handen,
vilken sändebudet kysste, varefter Hans Maj:t skyndsamt
drog sig tillbaka. När konungen åter passerade genom för-
maket, där Magalotti och De la Gardie ännu stodo kvar, sam-
talande vid ett fönster, styrde han sina steg mot dem. »Men
då han skulle börja tala, överfölls han av förskräckelse över
min närvaro, varför jag låtsade, som om jag trodde, att han
hade något särskilt att säga De la Gardie, och alltså med en
