SVERIGE INVECKLAS ÅTER I KRIG. 151

Verkningarna visade sig också i form av trupptransporter
till Tyskland. Men då dessa ej gingo så raskt, som Frankrikes
sändebud önskade, förklarade denne, att subsidierna komme
att utbetalas först när svenskarne börjat krig med Frank-
rikes fiender. Och när svenska Pommern ej längre mäktade
underhålla de stridskrafter, som samlats där, fanns för deras
överbefälhavare, Karl Gustav Wrangel, ingen annan råd än
att rycka in på brandenburgskt område.

Franska sändebudet hade på sista tiden med lugn förviss-
ning motsett detta ögonblick. På hösten 1674 uppvaktades
han med en försäkran om att svenska armén fått befallning
att inrycka i Brandenburg. Värdepapperet utbyttes mot en
av sändebudet utfärdad växel på 100,000 riksdaler och löfte
om utbetalning av ytterligare 150,000, så snart armén över-
skrede Brandenburgs gräns. I ett brev till sin konung kon-
staterar sändebudet med tillfredsställelse, hurusom svenskarne
så småningom invecklat sig i kriget genom att taga det ena
steget efter det andra utan att riktigt tänkapå, vart det barhän.
Men nu, då ingen möjlighet fanns att med heder vända tillbaka,
voro »de flesta av dem häpna över den väg de tillryggalagt».

Så hade Sverige på ett oförsvarligt lättsinnigt sätt kastats
in i krigiska äventyr. När de mera besinningsfulla bland rå-
det varnat för krigiska åtgärder i en tid, då landet saknade
medel att kunna föra kriget med framgång, hade De la Gardie
ej blygts att göra jämförelser med Gustav Adolfs krig. »När
konung Gustav Adolf gick till Tyskland, såg han icke heller
några medeb, yttrade han och tillade patetiskt: »Vem vet,
om så många evangeliskas tårar icke lära något uträttal»

+

Det hade visat sig, att det ej längre gick att taga emot sub-
sidier och ändå »sitta stilla», såsom förmyndarne hoppats.
De hade länge nog lekt med elden. Den unge konungen var
emellertid glad åt att få krig, ty naturligtvis skulle hans
segervana trupper vinna ny ära och nytt land!

På samma sätt tänkte man också allmänt inom Tyskland.
Vem skulle väl kunna motstå Gustav Adolfs och Karl Gus-
tavs krigarfolk! Och att Karl Gustav Wrangel var tidens
störste härförare, det visste alla. Men vad man icke visste
var, att han numera var blott en skugga av sitt forna jag,
