152 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE.

giktbruten och orkeslös, så att han mest låg till sängs. Vad
man ej heller visste var, att de fruktade svenska trupperna
utgjordes av folk, som på fjorton månaders tid fått sold för
blott en månad och därför rymde i stora skaror eller
plötsligt vägrade att tåga vidare.

Den anda av rask beslutsamhet, som fordom besjälat Sve-
riges krigare, den fanns nu i stället hos deras motståndare.
Hastigare än någon kunnat ana var kurfursten av Branden-
burg över svenskarne, och vid Fehrbellin lyckades han slå
en del av deras armé på flykten. De samlade sig dock åter
i god ordning, och efter ett nytt anfall måste kurfursten av-
stå från vidare förföljande. Detta hände i juni 1675. Karl
Gustav Wrangel hade då av sjukdom varit urståndsatt att
föra överbefälet.

Någon verklig seger hade Fredrik Wilhelm visserligen
icke vunnit, och svenskarnes förluster voro obetydliga, blott
600 man, eller ungefär samma antal som fiendens, men mot-
gången föranledde Wrangel att utrymma Brandenburg och
draga sig tillbaka till Pommern, dit kurfursten snart följde
efter. Under svenskarnes återtåg upplöstes krigstuktens
band alltmer. Genom rymningar minskades arméns styrka
med nära hälften av dess ursprungliga antal eller från 13,000
man till 7,000. Ändå värre var, att svenskarnes segerrykte
hade fått en betänklig knäck. Vid åsynen av Sveriges svag-
het förklarade först Holland, sedan tyske kejsaren och slut-
ligen Danmark krig. Kurfursten av Brandenburg och ko-
nungen av Danmark, Kristian V, lovade varandra att ej
sluta fred, förrän Danmark återfått vad det förlorat genom
frederna i Brömsebro och Roskilde samt dessutom Wismar och
Riägen och kurfursten erhållit det övriga av svenska Pommern.

x x
LJ

Budskapet om Danmarks krigsförklaring nådde svenska
regeringen på sommaren 1675, just som ständerna samlades
i Uppsala för att bevista konungens kröning. En storm av
förbittring utbröt mot rådet, som kastat riket i krig utan
att sörja för att man var rustad. Ständerna vägrade rent
av att bevilja folk och pengar till krigets förande, förrän de
erhållit upplysningar om de »utvägar, medel och förråds,
som regeringen räknat på, då den inledde riket i politiska
