154 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE.

riksförrädarne». Den gång det gällde Danmarks självstän-
dighet eller undergång var det ju blott Köpenhamns borger-
skap och konungen, som offrade något för landets räddning.
Vapenförbundet mellan konung och borgerskap bestod, när
de tre högre stånden kallades till ett riksmöte i Köpenhamn
1660. Här föreslogo borgare och präster, att kronan skulle
förklaras ärftlig, till tack för Fredriks III:s förtjänster under
kriget. Riksrådet och adeln motsatte sig. Men då stängdes
stadens portar, så att de motspänstige ej kunde undkomma,
och borgerskapet väpnade sig. Det skrämde adeln att ge efter.
Kort därefter utfärdade arvkonungen nya lagar, som gjorde
honom alldeles enväldig. Nu vågade ingen motsätta sig.

Vid den tid, då Kristian V började kriget mot Sverige,
hade Griffenfeldts avundsmän och andra motståndare fått
övertaget över rikskanslern. 'De förmådde konungen att för-
klara Sverige krig och sedan fängsla Griffenfeldt samt anklaga
honom för landsförräderi. Slaget kom som en blixt från
klar himmel. Kanslern kunde ej överbevisas om brottet men
dömdes ändå till döden. Just när han var redo att mottaga
dödshugget, blev han benådad men fick sitta i fängelse till
kort före sin död.

Genom Griffenfeldts och envåldskonungarnes arbete hade
emellertid Danmarks här och flotta blivit ansenligt stärkta
och förbättrade under samma tid, som Sveriges försvar fått
förfalla.

Sjökriget.

När danska kriget utbröt, satte Karl XI sitt hopp till flot-
tan. Med dess hjälp hoppades han hålla kriget från Sverige
och i stället göra landstigning på Själland samt undsätta de
tyska provinserna. Riksamiralen och hans ämbetsverk,
amiralitetskollegium, väcktes ur sin dåsighet genom kungliga
befallningar att skynda på med flottans utrustande. Det
gällde nämligen att slå den danska flottan, innan den hunnit
förena sig med den holländska.

Det är ej blott en fullmyndig konungs vilja, som talar ur
följande brev av den 8 september 1675 till amiralitetskolle-
gium; det är också Karl XI:s egen personliga stil, på
vilken man här ser det första kända exemplet. »I kunnen,
heter det, »trogne män, Eder lätteligen föreställa, huru det
