160 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE.

mälen, att de och deras efterkommande skulle ha orsak att
vara Hans kungl. Maj:t tacksamma därför», och efter sluten
fred skulle hela landet i konung Kristian få »en mild regent
och en landsens fader».

Även på annat sätt sökte Kristian V vinna Danmarks
forna undersåtar för sin sak.

Han sände hemliga agenter uppåt skogsbygderna för att
uppegga folket mot den nya överheten, som framkallat
mycket missnöje genom de betungande inkvarteringarna av
främmande krigsfolk.! Sveriges sak hade också försämrats
därigenom att de svenska trupperna under återtåget gjort
sig skyldiga till svåra plundringar, medan danskarne till
att börja med höllo jämförelsevis god manstukt.

Så gingo en hel del av bönderna i Skånes skogsbygder ut
på krigsslråten, beväpnade med sina långa snabbskjutande
bössor, tillverkade av ortens många goda »bössesmeder;
och till dem sällade sig mången, som fått hus och hem ödelagt
under kriget, samt en mängd överlöpare och annat »lättfär-
digt folk», sådant som kriget alltid skapar. De rotade sig till-
hopa under namn av friskyttar — deras motståndare
kallade dem snapphanar. De mera ordnade snapphane-
skarorna ställdes under befäl av danska officerare och fingo
stundom smärre reguljära truppstyrkor till stöd. Men de
sämsta elementen bildade lösa band, som utövade ett för-
färligt skräckvälde, plundrade svensk egendom och över-
föllo mindre avdelningar av den svenska armén, isynnerhet
transporter av proviant, ammunition och penningar, samt
sjuka och sårade, som svenskarne måst lämna efter.

Tog en liten svensk trupp nattkvarter i en bondgård, hände
det mer än en gång, att den plötsligt fann sig omringad av
snapphanar. När deras gevärspipor i nattens tystnad stuckos
in genom fönstret, visste de innevarande, att deras timme var
slagen. Sina fångar plågade snapphanarne till döds under så
omänsklig grymhet, att till och med gamla krigare från
trettioåriga krigets tid sade sig aldrig ha varit med om något
dylikt. Så berättas från ett tillfälle, att dessa »blodtörstiga
skogsdjur», såsom Spegel benämnde dem, efter en strid på

! Se sid. 133.
