164 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE.

icke allenast böta för var man 1,000 rdr, utan ock var tionde
man efter lottning vara förfallen att hängas». En vecka senare
fann sig konungen föranlåten att skärpa straffet därhän, att
antalet av dem, som skulle hängas, ökades till var tredje
man inom socknen. »Det behövs skarp lut till skorviga hu-
vudem, sade kung Karl.

Genom en annan kunglig skrivelse erhöll var och en, som
utlämnade en snapphane, död eller levande, löfte om all
dennes egendom och dessutom 10 daler i belöning. Men straff
och belöningar tjänade lika litet till som pardonsplakat
och andra försök med milda åtgärder.

Till upprorsrörelsens utbredning bidrog, att åtskilliga
skånska adelsmän och präster underblåste böndernas hätsk-
het mot Sverige. Men bland Skånes ståndspersoner funnos
också män, som troget gjorde sin plikt mot överheten. En
sådan orädd man var kyrkoherden i Örkelljunga, Mårten Jöran-
son Odder, vilken vid mer än ett tillfälle från predikstolen
straffade de laglösa skaror, som drogo omkring i hans för-
samling.

Men snapphanarne beslöto att hämnas. En afton, då han
gått till sängs, blir han väckt av skrik och oväsen. Dörrarna
brytas upp, och en skara snapphanar rusar in i hans kammare.
Han tvingas att kläda på sig och följa med ut i skogen, där
en hel snapphanehär är samlad. Man hälsar honom med hån
och begabberi och pockar på att han skall dela ut nattvarden.
Det vill kyrkoherden ej motsätta sig, men först skall han en-
ligt övlig sed hålla skriftetal. Och det gör han med sådan
kraft och övertygelse, att den ene efter den andre av de råa
sällarne tar till gråten. Hånet och gycklet förbytes i andakt
och vördnad; och i den stämningen utdelar herr Mårten
sakramentet, varefter den modige prästen eskorteras hem av
en hedersvakt. Men sedan den natten var det flere av del-
tagarne i den egendomliga gudstjänsten därute i skogen, som
slutade med sitt snapphaneri och levde stilla och fredligt.
Än i dag visar man i närheten av Örkelljunga den s. k. Natt-
vardsstenen, vilken skall ha tjänat som altare vid den egen-
domliga gudstjänsten i skogen.

Att prästerna fingo lida hårt, när förödelsens styggelse
övergick Skåne, framgår med förfärande tydlighet av sam-
tida aktstycken, vilka tala om en oproportionerligt stor
