172 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE.

övertala, när Englands konung försökte få behålla den fram-
stående fästningsingenjören hos sig.

Så kom kriget, och Dahlberg fick i stället ägna sin mili-
tära begåvning åt att bistå Karl X:s son i att försvara, vad
han förut hjälpt fadern att förvärva.

Även Johan Gyllenstierna var en man, som under kriget
lade i dagen ett aldrig sviktande nit och en ovanlig duglighet.
Han hjälpte sin konung att samla trupper och anförde själv
mindre avdelningar, han grep sig hurtigt an med hur svåra
uppgifter som helst, och aldrig tröttnade han. Stor och otro-
ligt stark var han också. Att räta ut en bastant hästsko var
för hans väldiga nävar en enkel sak. Han gick under öknamnet
»Stor-Jamn» eller »Starke Jam», vilket drottning Kristina förtys-
kade till »Grobe Jan», och för hennes okynniga tunga blev det
lätt till »grobians. För ingen i världen fruktade Stor-Jan, och
alla hinder i sin väg trampade denne råe och klumpige jätte
brutalt ned. Om hård, hänsynslös viljekraft vittnade både
hans utseende och hans handlingar. Under förmyndarrege-
ringen hade han haft mod att träda i opposition mot sina hög-
adliga ståndsbröder, när han såg, vad fosterlandets väl krävde.
De lönade Stor-Jan med att kalla honom avfälling och för-
rädare. Men vad brydde han sig om hatet, som väste kring
honoml! Sveriges väl måste gå före allt annat. Eftervärlden,
som lidelsefritt bedömer Johan Gyllenstiernas bana, finner
också, att hans mål var Sveriges lycka. Men av mannens hela
uppträdande framgår även hans föresats, att genom honom,
Johan Gyllenstierna, skulle detta mål uppnås. Ty liksom alla
starka naturer var han fylld av makt- och ärelystnad.

Genom sitt orädda och skarpa språk hade Gyllenstierna
gjort sig bemärkt på riksdagen, och därifrån inkallades han år
1668 i rådet, där han snart blev en inflytelserik man och drev
en kraftig opposition mot Magnus Gabriel De la Gardie. Han
kunde icke, som sin motståndare, hålla granna tal, men han
kunde ge besked rakt på sak, och det blev något av, där han
satte in sin arbetskraft. Det var just egenskaper, som Karl
XI värderade. »Han är en hjälte i krig som i fred; han duger
till allt>, sade konungen om honom. Hans rättframma upp-
trädande, hans förakt för yttre artighet och ceremonier var
just i Karls smak.

Xonungens maning till sitt folk att spänna krafterna till
