174 DEN BLYGE YNGLINGEN, SOM BLEV ENVÅLDSHÄRSKARE.

himmel, utan föda och utan eld att värma sig vid. Folket
sjuknade i massor, och erfarna män avrådde konungen från
att under sådana förhållanden äventyra en drabbning. Men
Karl skrev till en av sina generaler: »För oss finnes ingen väg
annat än rakt på fienden, varhelst han må vara.o

Det efterlängtade tillfället till drabbning vek emellertid
undan ena gången efter den andra, ty danskarne drogo sig
överallt tillbaka utan strid. Omsider hade svenska hären
kommit ned till Kävlinge å, södra Skånes största vattendrag.
Hären hade nu genom sjukdomar sammansmaält till föga mer än
hälften. »Folket dog i massor», berättar en samtida, »så att
vapenhusen kring lägret blevo uppfyllda med döda kroppar.»
På andra sidan ån stod fienden i en ställning, som syntes
oangriplig, och i sin rygg hade svenskarne också fiender, »de
ogudelige snapphanar,. Skogarna voro fulla av dessa »blo-
diga människor», vilka tillsammans med danska strövkårer
avskuro svenskarne från förbindelsen med hemlandet. I detta
förtvivlade läge beslöt Karl XI att våga den avgörande drabb-
ningen. Att segra eller stupa med ära var hans fasta föresats.

Beslutet mottogs av såväl befäl som manskap »med otro-
lig lust och fröjd>, säger ett åsyna vittne. De sjuka fingo lik-
som nytt liv och släpade sig fram till sina platser i ledet. Det
var ett ytterst vågat företag, detta att med en armé, i vilken
både folk och hästar voro utmattade av umbäranden och
strapatser, gå över en bred och djup flod för att anfalla en bak-
om denna uppställd fiende, som både var överlägsen till an-
talet och bättre rustad. Men hade Karl XI nu följt de be-
tänksammes råd och gått tillbaka över gränsen med resterna
av sin här, så hade missmodets anda ohjälpligen gripit svenska
folket och allt hopp om att återtaga Skåne varit ute.

Natten mellan den 3 och 4 december gingo svenskarne över
isen på Kävlinge å under iakttagande av så sträng tystnad,
att danskarne ingenting märkte förrän just i daggryningen,
när nästan hela armén hunnit över. Men nu gällde det för
de våra att raska på, ty närmaste målet var att uppnå höjderna
vid Lund, där man kunde intaga en fördelaktig ställning, som
danskarne naturligtvis också skulle försöka bemäktiga sig. Det
blev en formlig kapplöpning mellan de båda fientliga linjerna i
den kalla vintermorgonen. Ju närmare man kom de eftersträ-
vade höjderna, dess mer närmade sig också arméerna varandra.
