KRIGET MED DANMARK 1675—1679. 177

centern i ryggen, så skulle segern givetvis vunnits mycket
hastigare och utan så stora blodsoffer. Det var nog den tanke-
gången, som låg bakom den gamle västgötaöversten Per Hiertas
vresiga ord till sin unge konung, som han vid ett tillfälle av
ögonskenlig livsfara skall ha räddat: »I förstån intet kronans
tjänst, som rider från skvadronem, och hans buttra svar på
Karls deltagande fråga, hur det stod till med hans blessyrer:
» Viljen I höra gammalt folk och låta bli att rida från oss, kan
det vara detsamma hur det är med mig.»

Dagen efter segern blev Karl med sina generaler inbjuden
till måltid hos den bekante biskop Winstrup i Lund. Bisko-
pen var en danskfödd man, men när Kristian V under kriget
sökt förmå honom att sända ut ett cirkulär till Skånes prä-
sterskap med uppmaning att egga allmogen till avfall från Sve-
rige, hade han svarat: »Eders Maj:ts herr fader har satt mig
till biskop här, och så länge Skåne tillhörde honom, har jag
hållit min ed. Nu är landet under svenska kronan, och jag
har svurit konung Karl trohet; således är det min skyldighet
att hålla min ed. Vinner Eders Maj:t Skåne, så är jag alldeles
danska kronans undersåte. Emellertid täckes Eders kungl.
Maj:t hava mig ursäktad.»

Biskopinnan var emellertid danskt sinnad, och den fest-
måltid, hon låtit tillreda, var av henne egentligen ämnad åt
en annan konung, som hon väntat sig få hälsa såsom segrare.
Men fru biskopinnans hemliga tankar inverkade icke på de
svenska gästernas aptit.

Genom segern vid Lund hade Karl XI med ett enda slag
tagit upprättelse för den långvariga skam, som hans förmyn-
dare dragit över landet. Svenskarne, vilka måst rycka in i
Skåne liksom i ett främmande land, hade nu fått fast fot i
detta landskap, och efter nya, sega strider återerövrades dess
jord bit för bit.

Den unge konungen, som visat sig så duktig, tog nu ensam
ledningen av rikets styrelse. Han hade vunnit sitt folks för-
troende; ingen tordes motsäga honom.

Den spänning, Karl XI genomlevat, då han kämpade för
sitt lands och sin egen räddning, gick aldrig ur hans minne.
Årsdagen av slaget vid Lund högtidlighöll han alltid i sin
kammare med stilla tacksägelser till Gud. Det heter därom i
