186 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE.

slut stadfästa den envåldsmakt, han under kriget tagit sig,
och genomföra en grundlig reduktion. Endast genom sådana
medel kunde Sverige bli starkt igen.

Johan Gyllenstierna fick ej uppleva sina planers fullbordan.
Kort efter det han till hennes nya fädernesland fört den fur-
stinna, som var ämnad att bli en ny Margareta Fredkulla för
Nordens folk, bortrycktes han av en häftig febersjukdom i
sin mannaålders fulla kraft. Så avbröts hans bana, medan
han ännu, mänskligt att döma, kunde ha verkat mycket till
Sveriges och Nordens bästa. Men de planer, som välvts i den
framsynte mannens huvud, skulle överleva honom. Han lär
på dödsbädden ha yttrat: »Jag dör nöjd, ty jag vet, att Sve-
rige skall i många år styras efter mina grundsatser.»

Men hatet mot den ovanlige mannen tog sig sådana uttryck
som Dulle-Baners ord om den stora komet, som en tid efter
Stor-Jans död visade sig på himlavalvet: »Det är», inföll han,
singenting annat än herr Johan Gyllenstierna. Gud vill inte
ha'n och fan törs inte ta'n; därför får han sväva mellan him-

mel och jord.»
+

Ingen visste, vilka framtidsplaner den 24-årige konungen
nu ruvade på. Livets hårda skola hade gjort honom till en
hemlighetsfull tigare. Ensam, stum och outrannsaklig stod
han vid statsrodret, mannen som bar framtiden inom sig.

Den märkligaste riksdagen under vår
stormaktstid.

Förmyndarrätfst.

ILL den riksdag, som sammankallades 1680, satte ko-

I nungen sitt hopp. Man kände hela landet runt, att här

stundade viktiga avgöranden, att här skulle fiendskapen

mellan samhällsklasserna komma till utbrott. En dov och

tryckande stämning hade bemäktigat sig sinnena, och kring

land och rike flögo dunkla rykten liksom stormfåglar, bå-
dande oväder.
