DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 187

I själva riksdagskallelsen talades om nödvändigheten av
att genom ett stärkt försvar trygga rikets säkerhet såsom
förnämsta skälet till ständernas sammankomst. Men där-
jämte förekommo antydningar om »åtskilliga andra ri-
kets angelägna och högviktiga ärendenm, varom ko-
nungen önskade att stånden skulle överlägga.

Av vad som hände på riksdagen tycker man sig märka, att
Karl XI och hans vänner omsorgsfullt förberett händelserna
enligt den planen, att konungens vilja skulle genomdrivas,
utan att han själv märktes. Man hade ordnat så, att försla-
gen till de omstörtningar i vårt gamla samhällsskick, som
Karl funnit nödvändiga, skulle synas utgå, icke från honom,
utan från ständerna. Inom de ofrälse stånden kunde konungen
räkna på en stark majoritet för dessa planer, och på riddar-
huset ägde han trogna anhängare i en del yngre adelsmän,
bland vilka hans vapenbröder från skånska kriget Hans och
Axel Wachtmeister voro de främsta. Och i värsta fall sy-
nes Karl ha varit beredd att möta motspänstighet med våld,
ty att uppge vad han fann nödvändigt för sitt lands räddning
kunde icke under några förhållanden komma i fråga. Franske
ministern berättar vid denna tid, att »konungen hålleriStock-
holm sitt gardesregemente och har i angränsande landskap
5 å 6,000 man under mestadels livländska och utländska offi-
cerare. Utgången är mycket osäker.»

Det gamla rådspartiet saknade sina vanliga ledare. Per
Brahe hade dött några dagar före riksdagens början, och Mag-
nus Gabriel De la Gardie stannade kvar på sina gods, tills det
stora avgörandet redan ägt rum. Andra framstående opposi-
tionsmän hade genom kungliga uppdrag blivit avlägsnade
från huvudstaden.

Ett förebud till vad som komma skulle var Karl XI:s val
av lantmarskalk — det var nämligen konungen, som utsåg
adelns talman. Till denna viktiga post nämnde han Klas
Fleming, son till Herman Fleming, som högadeln störtat
tjugu år förut.!

I den kungliga propositionen erinrades om rikets lidanden
genom kriget. Det liknades vid »ett skepp, vilket utur sjönöd
och sjöfaran omsider lyckeligen uti hamnen är kommet, men

1 Se sid. 116.
