DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 197

Men Hans Wachtmeister fann, att saken hade en allvarli-
gare sida. »Det är intet så löjeligit, att man bör så le åt det
han talat. Jag vill intet vidare gå än till oss, manfolken», sade
han, och bad de närvarande icke glömma, hur ömtåliga de
voro om sin egen värdighet. Icke förty måste han beträffande
kvinnfolkens rang sluta med att »som salig konung Karl Gus-
tav bekänna, att göra rang emellan fruntimbret vore en så
svår ting, att han förskräcktes därföre. Därföre är det ock
ännu blivet ogjort, som det ock bäst är.»

Diskussionen fortsattes emellertid länge och väl »med löje
och inblandat pikanteri på Örneklouw.

Karl XI, som slutligen ordnade frågan om männens rang
efter den grundsatsen, att ämbete skulle gälla framför
stånd och börd, föreskrev sangående rangen emellan kvinn-
folken, att hustrun följermannenstjänst>. Men för de ogifta
kvinnorna stadgade han knipslugt nog: »De, som ogifte äro,
hava rang sinsemellan efter åldren och som de äro gamle»,
ett domslut, som bör ha förädlat de ogifta damernas inbör-
des kamp om första rummet till en uppbygglig tävlan om
sista platsen. Åtminstone sedan de nått nitton vårar.

LJ

Det fanns således brandämnen hopade på riddarhuset,
när frågan om en ny och mera omfattande reduktion väck-
tes. Lågadeln hade i allmänhet ingenting att förlora men allt
att vinna på en godsindragning, som skulle späka de över-
modiga grevarne och friherrarne samt giva kronan medel att
ordentligt betala ämbetsmännen deras löner.

Signalen till strid gavs emellertid denna gång icke inom
riddarhuset utan kom från bondeståndet — den som stod
bakom såg man ej. Bönderna började med att sända ett ut-
skott till präste- och borgarstånden med förfrågan, om dessa
ej ville gemensamt med dem verka för reduktion av adelns
gods. Snart voro de tre lägre stånden inbegripna i livliga
överläggningar med varandra genom utskott, som oupphör-
ligt kommo och gingo. Frukten visade sig i en till konungen
ställd skrivelse, vari de tre stånden förklarade, att riket ej
kunde hjälpas upp ur sitt ekonomiska förfall genom ökade
skatter, ty allmogen förmådde ej bära tyngre bördor. Enda
