198 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE.

utvägen vore, att kronans bortförlänta gods åter indroges till
statskassan.

Rådsherrarne hade vetat om vad som förehades men för-
spillt en dyrbar tid med fruktlösa överläggningar. De hade
ej mod att taga det steg, som kanske kunnat besvärja stormen
i enlighet med Göran Gyllenstiernas! varning: »Jag befarar,
att om edra excellenser icke visa sig vilja något afstå, så lära
ständerna göra det som värre är och taga bort allt.» Slutet
på de långa överläggningarna blev — för att anföra ett av
rådsprotokollen — att »deras excellenser stego upp och slöto
intet vis[s]t». Deras enda utväg blev att anropa konungen,
att han »måtte detta uppväxande ovädret med kunglig makt
och myndighet dämpa» — med vilken påföljd är lätt att inse.

På riddarhuset skulle huvuddrabbningen stå; konungen
överlät nämligen åt adeln att själv besvara de andra ståndens
krav på reduktion.

En storm av förbittring över deras beteende bröt genast lös,
och Per Sparre ville, att man skulle hos Kungl. Maj:t begära
en undersökning, vem som ingivit bönderna detta, »ty intet
bondehuvud haver gjort den skriften», sade han. Andra med-
lemmar av ståndet uttalade den önskan, »att icke på riddar-
huset funnes de, som spelade under täcke med de andre stån-
dem. Från högadligt håll kunde man ej nog beskärma sig
över de ofrälses oförsynthet att på detta vis angripa rättig-
heter, som adelns förfäder »genom dygd och ära, med stort ar-
bete och livsfaror, förvärvat sigs. »Intet hava de andre stän-
derne blottställt sig så högt uti fara och möda för Kongl. Maj:t
och riket, som detta ståndet haver gjort?, yttrade en av fri-
herrarne. Och det påstods, osatt prästerna och de andre, sär-
deles borgarne, leva fast mera kräsligen än ridderskapet och
adelen; hava också under sig kronans egendom, så att de intet
hava något fog att sålunda gripa ridderskapet an».

Det beslut, man omsider kom till, gick ut därpå, att ett ut-
skott av ståndet skulle uppsätta en vederläggning av de
ofrälse ståndens skrift.

På eftermiddagen samma dag, den 26 oktober, var lantmar-
skalken uppe hos konungen. Hans Maj:ts yttrande vid detta
tillfälle framfördes dagen därpå av Fleming till adeln, och

1 Johan Gyllenstiernas broder.
