DEN MÄRKLIGASTE RIKSDAGEN UNDER VÅR STORMAKTSTID. 201

Sparre och sade: ”Vi kunna ock gå upp till konungen”',
gåendes tillika med någre flere fort åt dörren.

Men herr Hans Wachtmeister och de andre, som voro av
hans mening, vände åter om och satte sig; men herr Per Sparre,
översten greve Karl Oxenstierna, greve Fredrik Stenbock,
herr amiral Horn med flere gingo fort av riddarehusets store
sal upp till slottet. Och befallte herr lantmarskalken sekrete-
raren att gå efter herr rikstygmästaren och de andre och bedja
dem komma tillbakas, det ock sekreteraren gjorde. Men de
ursäktade sig att gå tillbakas utan gingo således fort till
slottet.

Därefter bad herr lantmarskalken, att klasserne ville sätta
sig, och att ridderskapet och adelen ville anse riksens välfärd,
förena sig och låta saken komma till slut. Och efter såsom
genom votering så vida kommet vore, bad herr lantmar-
skalken, att ridderskapet och adelen ville vidare överlägga
om sättet för reduktionens utförande, på det intet en
och annan måtte sedan säja, att de hade förhastat sig.

Varuppå svarade översten herr Örneklou, att ingen tvivel
vore, sedan klasserne således hade förent sig(l!), att ju
reduktion skall gå för sig; men om sättet måste vidare
överläggas.o

Reduktionens anhängare påstodo alltså, att första klassen
nedlagt sin röst och hänskjutit saken till konungen.

Slutligen beslöts, att ett utskott skulle föreslå sättet för re-
duktionens utförande, varefter adeln valde utskottsleda-
möter.

Stunden var kommen för själva brytningen i en stor sam-
hällskamp, som pågått mer än en mansålder. För den starka
påfrestningen av alla samlade jäsningsämnen hade de laga
formerna brustit. Nu gällde inga rättsanspråk. Den star-
kaste, den mest handlingskraftige blev segrare. De följande
dagarna gjordes visserligen flera försök att uppriva beslutet
såsom olagligt och fattat under »stor konfusion», men förgäves.

De herrar av första klassen, som under Per Sparres ledning
tågat upp till slottet, blevo ej mottagna, eftersom de icke an-
fördes av lantmarskalken. Men dagen därpå fingo de under
hans ledning företräde inför konungen. Deras mod att pro-
testera hade dock nu gått av dem, och de hänsköto beskedligt
allt till Kungl. Maj:ts avgörande.
