204 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE.

Bistra tider för storfolk.

Förmyndarräfsten.

ÖRMYNDARNE hade fått en dömande kommission
Föver sig. Men var hade det blivit av den granskande

kommission, som ständerna tillsatt i Uppsala 1675?
Dess arbete hade pågått oavbrutet ända till på hösten 1680,
då det avslutades. Svårigheterna på kommissionens väg hade
varit många. Genast i början stötte den på ett oväntat hin-
der. När dess ledamöter mottogo den redogörelse för
förvaltningen av styrelsen, som förmyndarne år 1672 överläm-
nat till konungen, fann man, att detta aktstycke på de vik-
tigaste punkterna stödde sig på åberopade bilagor, men att
dessa bilagor saknades. Och icke nog därmed: i själva
redogörelsen förefunnos en mängd luckor, i vilka skulle ha
införts just de sifferuppgifter, som de saknade bilagorna bor-
de ha lämnat. Man ansatte kanslikollegjets chef, Magnus
Gabriel De la Gardie, men han sökte rädda sig ur det obe-
hagliga dilemmat genom att själv jämra sig över att ämbets-
verken, trots »så träget förmanande och pådrivande», ännu
icke inkommit med de speciella redogörelser, som hörde till
de saknade bilagorna. Men själva bilagorna, dem hade han
då sett med egna ögon, bedyrade han. Det ledsamma var
bara, att just den man, som haft bilagorna i förvar, nämligen
hovrådet Franc, råkat dö året förut!

Under sådana förhållanden måste emellertid kommissionen
själv gå igenom rådsprotokollen ävensom ämbetsverkens
böcker och räkenskaper för att på egen hand intränga i stats-
verkets hemligheter. Men lätt var det icke att komma fram
på den vägen. Kommissionen möttes av så många undan-
flykter, så mycken tredska och motspänstighet, som icke ens
kraftiga anmärkningar förmådde råda bot på, att utredningen
gick med snigelfart.

Först under 1680 års riksdag kunde kommissionen, som
sagt, till konungen överlämna det vidlyftiga resultatet av
sina undersökningar. Sträng var den kritik, som här fram-
lades av ett styrelsesystem, som lett till minskning av rikets
inkomster genom förläningar, förpantningar, gåvor och efter-
