208 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE.

hörliga forskandet i gamla handlingar gav upphov åt nya
planer till indragningar av gods. Krigsmaktens behov och
den borgerliga förvaltningens krävde ännu alltid ökade till-
gångar.» Och en sådan ståndpunkt som den, att ett köp,
ingånget av kronan, icke skulle äga laga kraft och bestånd,
det innebar en betänklig rubbning av rättens grundsatser
och av statens kredit.

Reduktionens genomförande.

Den myndighet, som utsågs att verkställa 1680 års re-
duktionsbeslut, kallades reduktionskommissionen, och
dess medlemmar valdes av adeln. Den drivande kraften var
Klas Fleming, som nu, vid knappt 31 års ålder, bekläddes
med den kanske mest ansvarsfulla posten i riket.

Stora förutsättningar hade han i både begåvning och vilje-
kraft, och i grundlig kännedom om allt vad till rikets finanser
och näringar hörde hade han uppfostrats av sin fader, Herman
Fleming. Dessa kunskaper kommo också i fullaste mått lan-
det till godo, ej blott i reduktionsverket utan också i kammar-
och kommerskollegium, där Fleming var president. Hans
verksamhet livades av en varm personlig tillgivenhet för
konungen, som avspeglar sig i de ord han yttrat i ett av sina
brev, att »huru det går, aldrig övergiver jag kung Karl.
För arbetet glömde han, såsom en minnestecknare säger,
både hälsa, ro och timlig välfärd. I allt deltog han, och för
allt räckte han till. Ofta utarbetade han själv saker, som bort
åligga hans underlydande, blott för att få dem utförda på
bästa sätt och för att egga genom sitt föredöme.

En så väldig arbetsbörda blev dock för tung till och med
för hans ovanliga krafter. Och icke blott mödorna utan även
hatet från dem, som reduktionen drabbat, tärde på hans
livstrad. På hösten 1684 kom den sjukdom, som skulle ända
hans liv. I det längsta höll han dock i med sitt arbete, men
tillstandet förvärrades alltmer, och inga läkemedel hjälpte.
På sominaren 1685 sökte han bot vid de varma baden i Aachen.
Ett ögovnblick såg det ut, som om han skulle kunna räddas,
men i juli 1685 skördades han, liksom förut Johan Gyllen-
stierna, av en förtidig död.

Konungen sörjde honom djupt. Sina känslor uttryckte
ban i ett brev till sin gamle vän och läromästare i krigs-
