218 EN KONUNG SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE.

Otto Varenius, Räfsten med Karl X I:s förmyndare
(Skrifter av K. Vetenskapssamfundet i Uppsala 1901
och 1903.)

Envåldsmakten utvidgas ytterligare på
riksdagens bekostnad.

ET kungliga envälde, som fastslagits år 1680 genom
ständernas ryktbara förklaring om förhållandet mel-

lan konung och råd, blev ytterligare befäst på 1682
års riksdag. Då kom turen till ständernas egen makt att vika
för konungens. Händelserna liksom förebådades av själva
riksdagspredikan, vars text var hämtad ur Josua boks första
kapitel och lydde: »Såsom vi have varit Mose lydige, så vilje
vi ock vara dig lydige: allenast vare Herren din Gud med dig,
såsom han var med Mose.>» Och enligt somliga uppgifter lades
därtill även den nästföljande bibelversen, så lydande: »Vil-
ken som din mun emotstår och icke lyder den i allt det du
bjuder oss, han skall dö.s

Ur förhandlingarna om reduktionen framkom — genom
en ren tillfällighet, synes det — frågan om makten att
stifta lag. Det var, när de ofrälse ståndens reduktionsförslag
upplästes på riddarhuset. Då begärde den stridbare friherre
Anders Lilliehöök ordet och frågade, om de regler, efter vilka
reduktionen verkställdes, förut blivit meddelade ständerna,
eftersom de ansåges som lag. När man svarade honom, att
dessa regler voro av konungen stadfästa, så utbrast han
häftigt: »Gud bevara oss ifrån det prejudikatet! Skall det
vara en lag, så bör det med ständernes samtycke emottagas;
eljest är det ingen lag.»

Detta var allt: blott några enstaka yttranden, intet beslut.
Men saken fick ett efterspel. Lantmarskalken meddelade
några dagar därefter ridderskapet och adeln, att han varit
uppe hos konungen, och Hans Maj:t hade då sagt sig ha
»med stort misshag förmärkt det tal, som landshövdingen
Lilliehöök fört>, och ansett det »som en stor förmätenhet och
som en förgripelse emot Dess rätt och höghet».

Hans Maj:t hemställde i anledning därav till adelns be-
svarande en hel del frågor, bland annat »om det ägnar och
