228 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE.

till dubbel plåga och Oss till stor tunga. Därför är till Eder
Vår nådige vilje och befallning, att I sammankallen de från-
varande, att de strax sig inställa och intet skiljas åt, förrän
allt är riktigt avgjort, på det en gång måtte bliva hos eder
en ren disk. Och ifall någon utan laga förfall skulle sig här-
utinnan vidare försumma, så föranlåtas Vi med dens person
göra en obehagelig ändring och en annan i hans ställe för-
ordna; det var och en vet sig hörsamligen att efterrätta.»

I en skrivelse till kammarkollegium år 1684 råder han
detta ämbetsverk att bättra sig — »eller», heter det, »jag
lärer sannerligen klå efter eder med allvar och lära eder
veta, vad I bören göra».

Samma dag avgick ett ännu kraftigare bannebrev till
commerciedeputerade, vilka hade rekommenderat en person
såsom den där skulle »veta åtskillige nyttige förslag angående
commercierne och tullväsendet uti Livland>. Och dock
hade samme man förut blivit av kommerskollegium för
våtskillige grove fel och oerhörda handlingar» dömd till bö-
ter och tjänstens förlust. Nu skrev konungen:

»Att I haven rekommenderat en sådan karl, som denne är,
vilken haver fått en sådan dom, haven I gjort tvärt emot
Eder edsplikt; och lärer jag intet härefter myckit mera
reflektera uppå Edre rekommendationer eller sätta tro till
Edre brev mer; utan kommer I ännu igen med sådane rekom-
mendationer, så skall fiskalen få befallning att raska efter
Eder.»

Hög och låg snästes lika eftertryckligt. En som råkade
riktigt illa ut för den kungliga vreden var Karls forne krigs-
kamrat, landshövding Örneklou, vars uppträdande vid ett
par olika tillfällen på 1680 års riksdag vi förut bevittnat.
Örneklou hade tjänat upp sig från simpel ryttare till över-
ste och med heder fört sitt regemente i danska kriget. Se-
dan hade han på riksdagarna gjort sig bemärkt som en
hänsynslös försvarare av de kungliga förslagen och belönats
med landshövdingeposten i Skaraborgs län. Men som man-
nens kraft alltför ofta övergick till våldsamhet och han där-
till gjorde sig allt värre känd för egennytta, fick han upp-
bära skarpa förebråelser från sin konung. En gång tillade
konungen i en skrivelse till honom smed Dess egen höga hand»,
att han tvivlade på Örneklous nit och oegennytta, »ty», heter
