FÖRSVARSVÄSENDET NYDANAS. 285

icke skulle »densamma i oträngda mål draga och förnöta eller
eljest av oaktsamhet fördärva».

Den indelte soldaten gjorde alltså i fredstid nytta såsom
jordbrukare med i regel eget hem och kom sålunda att
känna sig samhörig med den övriga befolkningen, en väl-
görande anordning i jämförelse med de värvade härar,
som nästan alla andra länder måste dragas med.

Hakvin Spegel ger i dikten »Militiens disciplin hemma i
landet» ett barnafromt uttryck åt sin fägnad över ett dylikt
förbund mellan lejonet och lammet:

>Det är så hugneligt, när bonden och soldaten
förlikas väl i hus och sämjas väl om maten,
när ryttarens gevär all bondens vägg betäcker
och det tapetseri ej bondens barn förskräcker,
när bonden sår i fred och knekten mejar med,
ja bägge hjälpas åt att tröska ut sin säd.

Då ser man Ööverallt i landet glädje nog,

när svärd ej gäller mer än lia, harv och plog.>

Karl XI gjorde också allt för att åstadkomma ett
gott förhållande mellan militären och den civila befolk-
ningen.

Det hände på sina ställen, att knekten kom och fordrade
vinterkost av bonden, utan att han gjorde något arbete för
den. Men då var det konungen, som förbjöd knekten att
»taga det ringaste, när sådant icke med arbete förtjänas».
Ty knekten skulle icke ha sin föda, »när han intet iss för-
tjäna densamma utan slår sig till lättja och ovulighet, vil-
ken är hans eget fördärvs.

På somliga håll gick oskicket ännu längre, i det sen hop
lättingar togo sig före att göra kamratskap och lägga sig
in hos roteböndren, pockandes av dem med hugg och slag
mat och dryck, så att böndren och dess folk ofta intet veta
sig annat än livslösa». I anledning av dylika övergrepp be-
fallde konungen officerarne att vaka över att soldaterna
ej på något sätt förorättade sina rotebönder. De brottslige
skulle straffas med avdrag på lönen och med »9 gånger ga-
tulopp emellan 150 man av socknens befolkning».

Stränga förordningar utfärdades också mot att en del
såväl befäl som manskap understodo sig att »mäkta djärve-
