236 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE.

ligen och obetänkt, utan ringaste orsak, vid omläggningar
med hugg och slag överfalla Våre länsmän och skjutsrätta-
re». Somliga hade betett sig »så överdådigt, att de uti sådane
Våre och landsbetjäntes egna hus tillfoga dem och deras
hustru och barn våld och oförrätt, emot den allmänne hus-
och hemfredem. Den officer, som övade oförrätt »mot Vår
fattige allmoge i landet» eller utfor i hotelser mot bonden,
skulle »strax göras sin tjänst förlustig och aldrig ha något
hopp om att bli mer brukad».

Även i förhållandet mellan över- och underordnade inom
armén sökte Karl XI skapa en god anda. Befälet fick till
sitt underhåll sig anvisade boställen, bestående av reduce-
rade gods inom de orter, där soldaterna hade sina torp, för
att officerare och underofficerare skulle lära känna sitt folk
och se till dem då och då även mellan mötena. Särskilt blev
kaptenen på detta sätt ofta som en fader för sitt kompani.
Detta uttalas också som en plikt för honom i ett exercis-
reglemente, som användes på Karl XI:s tid, där det före-
skrives: »En gemen soldats plikt och skyldighet är det, att
han bör vara en oförtruten, hörsam och mycket lydaktig
knekt. Fänriken bör vara en sedig, stilla, nykter, kysk och
därhos en tapper karl, den gudfruktig är och medynksam,
att där någon fattig soldat eller officerare haver förtjänt
något straff, kan han med sina kamrater avlägga förböner
för dem om pardon. En kapten bör vara såsom en fader
för sina barn: så bör han sitt kompani försvara, beskydda,
försörja. Och när löjtnanten och de andre lägre officerare
äro något stränge, så måste kaptenen vara något blid och
familiar, på det de gemene eller ringare icke bliva för mycket
oroade och i oträngt mål av någon ovettig officerare för
mycket kvalde och underkuvade.»

Det nära förhållandet mellan officerare och soldater på
samma kompani belyses ytterligare av en del kungliga före-
skrifter om att en officer alltid måste närvara vid solda-
ternas trolovningar, för att förbindelsen skulle äga laga
kraft, om att officerarne skulle hjälpa soldaterna inför rätta
genom att föra deras talan och svara för dem, när så behöv-
des, så att dessa »uti sin enfaldighet» finge en behövlig hjälp,
m. m.

Brutalitet mot manskapet var av Karl XI bannlyst.
