EN TID AV NYTT UPPSVING FÖR VÅRT NÄRINGSLIV. 257

verkning i gång. Det var en holländare, som år 1649 fått
de första privilegierna därå. Men fabrikanten klagade över
arbetarnes oduglighet eller försumlighet liksom över de
svenska köpmännens motvillighet. Så snart dessa fingo höra,
att varan var tillverkad i Sverige, »så sky de därföre» — det
var fabrikantens erfarenhet. Och när han väl lyckades få
sålt något, så var det nästan lika svårt att få in betalningen.

Det hindrade emellertid icke, att flere nya sidenfabriker
privilegierades under de närmast följande årtiondena. Ett
privilegiebrev, som utfärdades år 1673, börjar sålunda: »Vi
Karl etc. göre veterligit, att Oss haver handelsmannen ifrån
Hamburg ärlig och förståndig Jurgen Erhorn i underdånig-
het till känna givit, huruledes han, av en särdeles nit till
manufakturernes befrämjande och fortsättande, sig föresatt
att upprätta uti Göteborg eller Landskrona ett silkesrederi
och sidenväveri av sammet, plysch och mera sådant, ödmju-
keligen bedjandes, att Vi honom med Vårt nådiga bistånd
och privilegio därtill förse och autorisera ville.> Och allden-
stund Hans Maj:t »alltid och gärna vill främja och befordra
manufakturer, såsom ett förnämligit medel till fäderneslan-
dets och dess inbyggares uppkomst och fördeb, så hugnades
bemälte Erhorn med tullfrihet på silke och behövliga red-
skap för fabriken; och fri tomt skulle han erhålla för an-
läggningen i Göteborg. Både Erhorn själv och hans arbetare
befriades från alla slags pålagor. Och om det slutligen vi-
sade sig, att hans verk drevs med allvar, hade han att på-
räkna ytterligare »nådetecken», som kunde lända »till hans
manufakturers befordran».

De visade sig dock, alla dessa nådetecken, ej tillräckliga att
åstadkomma en livskraftig svensk industri inom branschen.

I sammanhang med detta slags företag stodo de upprepade
försök, som nu gjordes att sätta i gång en direkt handelsför-
bindelse med Persien i syfte att därifrån erhålla råvara till
sidenfabrikationen. Tre gånger blev en holländare, som kom-
mit över till Stockholm, av svenska regeringen skickad till
det fjärran landet; och se: på sommaren 1687 kommo verk-
ligen några armeniska köpmän till Stockholm med ett förråd
av silke. De underhöllos på allmän bekostnad, fingo före-
träde hos konungen och rådplägade med kommerskollegium
om åtgärder för handeln. Två år senare kommo de igen, och
