268 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE.

kerna på rikets västra gräns. Anledningen var den, att freden
med Danmark var osäker, och därför ville konungen under-
söka, vilka försvarsanstalter som vidtagits i dessa trakter,
och vad som ytterligare behövde göras.

I slutet av maj for konungen till Gävle och åt middag i
Älvkarleö. Natten till den 1 juni tillbragte han i Tuna präst-
gård i Medelpad. Han hade då tillryggalagt 14 !/2 mil på två
dagar. »Det är ju en liten kroppsövning», skriver han skäm-
tande till Ascheberg.

Raskt gick färden även genom Jämtland. Den 2 juni var
han på Frösön, där han sammanträffade med Erik Dahlberg,
som rest i förväg för att laga de bristfälliga vägarna och av-
rita fästningsverken. Här sysselsatte sig konungen under tre
dagar med att mönstra och exercera de jämtländska trupper-
na till häst och fots.

Den 7 juni anträdde Karl färden uppåt fjällen vid gränsen.
I Mörsils socken tog han båt och färdades sjöledes till Järpens
skans, som han besåg, samt roddes därifrån vidare till Unders-
åkers prästgård, där han åt middag. Sedan gick båtfärden
till Åreskutan, »det namnkunniga berget, som är det högsta
fjället uti Jämteland», såsom konungen antecknat i sin alma-
nacka. Han besteg fjället, och på en platt sten däruppe
ristade han in sitt namn. Därefter fortsatte han till Duveds
skans, »varest;, skriver han, »vi togo hästar och redo igenom
Duved till Nordhallen uti samma socken; men efter jag intet
för floden kunde komma fjällen närmare, måste jag vända om
igen och den 8 draga densamma vägen tillbaka igen allt intill
Mörsib. I båt färdades han sedan över Storsjön, och därefter
till häst genom södra Jämtland, där snön ännu låg alnsdjup.

Den 10 juni anlände konungen till Hede och besåg där
fästet Långskans. Den 11 var han I Sveg, varifrån han for
båtledes på Ljusnan till Lillherrdal. Där fick han häst och
red över tolvmilaskogen, som skilde Härjedalen från Väster-
dalarne. Han berättar själv, att han våt middag uppå krogen,
som ligger mitt uppå skogen, benämnd Ålsjö».

På sin färd till Älvdalen kom han till den lilla Dyverån.
Där var forsen så strid, att han icke kunde rida igenom den.
Dalkarlarne fällde då en grov tall, på vilken konungen gick
över, och den fick sedan heta Kungsbron. Då konungen be-
klagade sig över det dåliga väglaget, fick han följande svar
