270 ENVÅLDSKONUNGEN I ARBETE.

Enkelt som en allmogemans var Karl X I:s dagliga liv. Sällan
har en konung haft ett så anspråkslöst »lustslott> som den
lilla rödmålade stuga på Kungsör, där envåldshärskaren triv-
des så väl. Så snart han var ledig från göromålen i huvud-
staden — ofta mitt i natten —, kastade han sig upp på en
häst och sprängde i väg till sin älsklingsplats. Den 13 mil
långa vägen tillryggalade han under täta hästombyten på 10
timmar. Ja den 31 mars 1687 har han i sin almanacka an-
tecknat om en färd i släde över Mälarens is: »Klockan en
fjärdedel över 4 om morgonen reste jag ifrån Kungsör och
kom hit till Stockholm om middagen kl. halv 11, så att jag
intet körde mera häremellan än 6 och en fjärdedels timma.»

Fick han nys om att hovet tänkte fira hans födelsedag med
någon festlighet, så kunde man vara säker på att få se honom
dagen eller natten förut ge sig av till Kungsör. Där var han
ostörd; dit fick ingen komma, som icke var kallad. Där fun-
nos inga gästrum, och man menade allmänt, att Karl med
flit hade det så ställt. På Kungsör överlämnade han sig
ingalunda åt vila. Jakt i de på villebråd rika skogarna om-
växlade med arbete tillsammans med ämbetsmän, som han
kallat till sig.

Så inrotad var Karls motvilja för högtidliga mottagningar,
att då han efter fyra års frånvaro i danska kriget återvände
som fäderneslandets räddare till sin huvudstad, smög han
sig osedd av folket till sitt slott, där han blott besökte sin
moder, och lämnade lika obemärkt staden igen.

En gång gjorde Frankrikes sändebud ett försök att genom-
bryta den skiljemur, varmed konungen omgärdade sig gent-
emot dem han ej ville träffa. Men det lyckades inte alls.

När fransmannen anlänt till Köping, skickade han en adels-
man av sitt följe ut till Kungsör för att anmäla sändebudets
ankomst. Fransmannen träffade konungen i stallet, men
Karl låtsades inte se honom utan smet ut genom en sidodörr,
steg till häst och befallde ett par personer att möta sig i skogen.

Under tiden anlände ambassadören i egen hög person till
Kungsör. Hovmarskalken tog emot honom med utsökt ar-
tighet men måste beklaga, att Hans Maj:t var borta — det
undgick emellertid icke fransmannens blick, hur förlägna alla
sågo ut. Han lät sig dock ej bekomma utan stannade för att
invänta konungen och undfägnades med en präktig mid-
