ENVÅLDSHÄRSKAREN OCH KYRKAN. 283

gått omkring med käppen, så hade en sådan skändelig för-
argelse kunnat ha förtagen blivit.»

En av de svåraste kyrkliga straffgraderna var att stå på
sskampallem» inne i kyrkan. Ända till mitten av 1800-talet
användes den mot dem, som begått stöld m. m. Kyrko-
lagen föreskriver härom: »Så man som kvinna skall en sön-
dag under högpredikan stå på en särdeles därtill förordnad
pliktepall ifrån den tid det ringes andra gången och samman
resa! efter avkunnändet från predikstolen i hela församlingens
närvaro avlösas.s?

Ända till de döda och deras vilorum sträckte kyrkotukten
sina verkningar. Ty endast de, som »kristeligen levat hava»,
blevo »ärligen och på behörigt sätt till graven befordrade».
Självspillingar skulle ingalunda komma i kyrkogården, »ty de
hava varit förtvivlade» Liknande lott delades av s. k.
oäkta barn, som av en onaturlig moder bragts om livet. Så-
dana små »mördbarn» skulle »läggas avsides på kyrkogårdens.

Om predikan gälla ännu i dag kyrkolagens ord oförändrade:
Prästerna »skola på den ena sidan varna åhörarne för säkerhet
och syndenes sömn, straffa förargelsen, förmana till bot och
bättring, kristelig kärlek, tukt och dygd, å den andra sidan
trösta, hugsvala och vederkvicka de blöde och förskräckte
samveten. När en eller annan text giver dem anledning till
att tala något om världslige saker och beställningar, så måste
allt sådant ske med beskedelighet och varsamhet, utan obe-
tänksamhet och förmätenhet uti tal eller omdöme om de saker,
som en del intet förstå, och som läroämbetet egenteligen intet
angå.s

& &
x

Uniformitet i religiösa ting var ett oeftergivligt krav, som
staten ställde på samtliga medborgare, och ett gängse ord-
stäv var: »Sveriges lycka är att hava blott en konung och
en trosbekännelse.» Ordning och reda blev det ock genom
den nya katekesen och psalmboken. Förut hade det ofta
berott på boktryckarens godtycke, vilka andliga sånger som
togos in i psalmboken.

1 Samma dag. — ? Få förlåtelse,
