292 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE.

Under de år, han levde i stilla avskildhet på gutarnes
fagra ö, var han ock verksam med att »avsätta Davids psal-
tare uti ljuvlige melodier», d. v. s. omskriva dessa psalmer i
modernt versmått. Psaltaren var hans älsklingsbok, hans
tröstekälla i alla sorger. Han kunde ej nog lovprisa den
bokens »stora ljuvlighet och margfaldiga nytta». Där öppnade
sig för hans själs ögon »en stor och fruktbar lustgård med
dejeliga blomster,. En ädel, upplyftande hänförelse för allt,
vari den Oändliges härlighet framträder, genomströmmar
denna Spegels psalmdiktning; av hänförelse bäras hans
lovsånger, av hänförelse hans tacksägelsepsalmer.

En stor del av Spegels tid och kraft togs även i an-
språk för arbetet på 1686 års kyrkolag samt på den nya
handboken, psalmboken och katekesen, för vilket konungen
länge höll honom i Stockholm. Hans insatser i vår psalmbok
höra till det yppersta vi äga av religiös diktning, burna som
dessa psalmer äro av manlig, bergfast förtröstan till den
Högste och hållna i en kärnfull, gammalluthersk ton.

Lika mäktigt som den generation, vilken för tvenne sekler
sedan trampade vår jord, gripas vi av de sista stroferna i
psalmen 443: »Herre, hela riket akta» och »Högste Gud, ack
värdes höra, vad Ditt barn nu bedit hars. Tusenden och
åter tusenden ha med tårade ögon läst hans betraktelse-
psalm över Jesu lidande: »Jesu, lär mig rätt betänka Din
tänkvärda svåra döds, och aldrig stämmes andakten i våra
församlingar innerligare, än när tonerna av psalmen 111,
vers 9 stiga mot tempelvalven:

»Värdes Du ock själv mig möta,
att jag Dig med hugnad ser

i Din” ord och löften söta,

där Du Dig med kraft beter
och mig kungör livsens vägar,
dem jag vandra skall till ro,

att jag glad må hos Dig bo.>

+

Spegels brinnande kärlek till det svenska språket tog sig
uttryck i hans försök att ohedra modersmåleto» med ett stort
anlagt diktverk efter mönster av äldre utländska författare.
Dess namn blev »Guds verk och vila», och Spegel skildrar
