296 TVENNE TROFASTA KULTURARBETARE.

Vid årsflyttningen vederfors Rhyzelius den hedern, att
Hans högvördighet själv satte honom främst i klassen. Och
sedan ökade biskopen sin godhet mot honom därigenom, att
han alltsomoftast om lördagarna, när han var inne i staden,
stog mig», berättar föremålet för hans välgärningar, »så
slarvot och illa klädder jag månde vara, med sig i vagnen hem
till Brunsbo och om måndagsmorgonen sände mig in till
skolan igems. Den sedermera så berömde Linköpingsbispen
erkänner sig stå i den allra största tacksamhetsskuld till
»den dråpliga gudsmannen biskopen Hakvin Spegel, som
mig fattige pilt faderligen efterfrågade, vårdade och med sin
egen undervisning bevärdigades.

För allt, som gick ut på att höja den svenska kulturen,
fanns ingen, som kunde arbeta mera nitiskt än Spegel. Aldrig
slappnade hans verksamhetslust. Varma voro ock hans om-
sorger om fattig- och sjukvården inom sliftet. Att reformera
till gagn för sina medmänniskors både andliga och kropps-
liga befinnande var Spegels livslust. Hans egen hälsa såväl
som hans förmögenhet fingo därvid sitta hårt emellan — dem
hade han icke tid att tänka på.

År 1691 flyttades han till Linköpings biskopsstol, och år
1711 nådde han kyrkans högsta värdighet. Tre år därefter
avled ärkebiskop Spegel, kvarlämnande minnet av en bland
svenska kyrkans ädlaste personligheter.

Litteratur: Josef Helander, Haquin Spegel, hans liv och gär-

ning intill år 1693: häft. kr. 3: 75. (Uppsala uni-
versitets årsskrift för år 1900.)

Jesper Svedberg.

Svedberg år 1653, och i gammaldags tukt och guds-

fruktan växte han upp. Inte klemades det med bar-
nen i det hemmet. Modern härdade de små genom att
både vinter och sommar låta dem gå »barhövda och barfota
ute». När Svedberg på äldre dagar såg tillbaka på sitt för-
flutna liv, dröjde hans blick kärleksfullt vid denna moders
bild. »Näst Gud», säger han, »shar jag att tacka min gud-
fruktiga moders allvarsamma förmaningar, stränga upp-

Iett enkelt bergsmannahem nära Falun föddes Jesper
