JESPER SVEDBERG. 305

nicht so entheiligen.”! Då ropar prosten: ”Du är en pietist
du.” Vid den tiden var konungens stränga påbud kungjort
och på alla predikstolar uppläst emot pietisterna. Si så
utropas den, som vill gudfrukteligen leva, för en pietist.»

Hela Svedbergs verksamhet inom kyrkan blev en kamp
mot de ortodoxes stormodiga tro — en kamp för levande
tro, som visade sig i livet.

Utan levande tro blev Herrens gudstjänst för Svedberg
en styggelse. »Där är,, säger han, vingen förnuftig människo-
sång och intet människospel utan liksom oxars vrålande,
vargars och hundars tjutande, som gnäller, gnisslar och
viner, att man måste där stoppa öronen till över. Jag säger:
när vi komma tillsammans på våra sabbats- och bönedagar,
så sitta här en hop girige, där obarmhärtige, här världsligen
sinnade, där högfärdige, här gudlöse, där otuktige, här
drinkare, där vällustige, här svärjare, där sabbatsbrytare.
Tänk, vad tjutande, vad vrålande det är i Guds och hans
änglars öron! När man så kommer tillsammans på böne-
dagarne och gör ett sådant oljud, oskick och buller, si då
suckar och kvider den gudfruktige, då sörja änglarne, då le
djävlarne, då förbittras Guds ande.»

Än i dag lever Svedbergs trosvarma kraft i flere av våra
psalmer. Otaliga gånger har hans barnpsalm »0 Gud,
som ej de spädas röst föraktar», ljudit i våra församlingar.
Och vi beröras av en fläkt från hänfarna storhetsdar vid
avsjungandet av hans psalm »Herre, signe du och rådes,
liksom ock av lovpsalmen »Nu tacker Gud, allt folk», som
han översatt från tyskan.

De trettiotre sista åren av sitt liv ägnade Jesper Sved-
berg åt vården av Skara stift, där han blivit biskop år 1702.
Med fruktan och bävan mottog han sitt ansvarsfulla upp-
drag i förkänslan av de skarpa strider, han skulle nödgas
utkämpa mot ondskans makter. Såsom »en ofelbar spådom

1 Det är dock Herrens sabbat och helgdag i dag; man må icke
så vanhelga den.
